Prestationsångest hos barn

Igårkväll föll världen tungt över min lille sons axlar. Han har varit så duktig, så länge. Han vill så mycket. Han kämpar, vill lära sig så mycket, vill helst kunna allt direkt.

Han tränar på, och vill bli mästare på, alltifrån jonglering till matlagning, parcour och programmering, trolleri och animation, fiolspel och skateboard. Hur ska han hinna allt? Hur ska han orka?
I sommar har han provat och lyckats klara av saker han aldrig gjort förut: slå vattenkullerbyttor, baka citronmarängpaj och klättra högt på klättervägg. Han har dessutom läst hela D&D Players handbok, på engelska, eftersom rollspel är ännu en ny grej han vill behärska. Allt på en gång, som vanligt.

Det klättras och klängs, från avsats till avsats. Mor håller andan.

Det är som att det aldrig är nog, aldrig är tillräckligt bra det han gör, inte i hans ögon. Det finns så många som kan bättre. Såklart – om man ägnat större delen av sitt liv åt matlagning eller jonglering så blir man så småningom mästare på det. Någonstans i vuxen ålder.

Lillen är nu 9 år. Han är engagerad i samhälls- och miljöfrågor, dedikerad anti-rasist och vegetarian. Han tycker om att kunna hjälpa till, hjälper ofta andra än oss – frågar hur det gick om någon faller, plockar upp saker som någon tappar, bekymrar sig för sår och skador han ser andra bära. Han cyklar själv till biblioteket och lånar böcker, han cyklar och handlar mat åt oss när något saknas. Vad mer kan man begära av ett barn?

Igårkväll var han trött. Han vacklade, svalde, kröp ihop, blev tyst. Vi nattade och läste saga, pussade Godnatt. Efter en stund kom storebror in till oss och meddelade att Lillen var ledsen. Vi försökte trösta, låg hos honom länge och kramades. Min älskade store lille knodd, så kraftfull och stark, så mjuk och fin, nu var han liten, ihopsjunken, som om luften gått ur honom. Livet kändes så kort, hur skulle han hinna med allt? Sorg, prestations- och dödsångest hos en vital 9 åring känns tuff att tackla.

Såklart berättade vi för honom hur duktig vi tycker han redan är. Att han har för höga krav på sig själv. Men våra ord hjälper inte långt.
Vi menar att det är bra att prova mycket som barn, för att försöka hitta det man verkligen gillar och vill träna mer på, men det går ju inte att bli bäst på allt. Om man tränar mycket kanske man kan bli riktigt duktig på 3 saker, funderade jag.
Vi frågade honom hur mycket han egentligen trodde att en enda människa kunde bli riktigt duktig på? Vi pekade på oss själva, att det är några saker vi är bättre på, men andra som vi nöjer oss med att sköta hyggligt. Det verkade lugna honom lite, han slappnade av så sakta och somnade så småningom.

Kvar låg jag med alla tankar. Var får han alla dessa ambitioner ifrån?
Är det Lillebror-syndromet? Att ständigt jämföra sig med äldre och i hans ögon duktigare Storebror?
Är det vi? Vi som försöker tjata in absurdum om hur bra det är att träna, öva, leka sig fram… vi försöker att inte fokusera på resultaten i sig. En teckning är en teckning, och det är alltid kul att se vad de gör, men det behöver inte bli bra – själva ritandet är det viktiga, om man vill kunna rita bättre, göra de där animationerna. Själva bollandet med bollar är viktigt, filandet på fiolen – även om det inte blir som man tänkt så är det värdefullt som träning, menar vi.
Inte han. Är det inte perfekt är det ett misslyckande i hans värld. Han vill kunna spela svåraste stycket på fiolen lika snabbt som han hört originallåten på youtube. Från början.

Hur ska jag hjälpa min son att begränsa sig, utan att begränsa honom i onödan? Ska jag stoppa honom från att vilja lära sig tala spanska, spela gitarr och skjuta luftgevär också, för att inte bygga på känslan av otillräcklighet? Är alla öppna dörrar för stressande?

Lägger samhället för stort ansvar på barnen i dag? Vi har en smått fanatisk läroplan med tillhörande betygssystem som både kräver bred och djup kunskap om i stort sett allting. Därtill adderar vi kännedom om alla problem vuxenvärlden skapat men inte själva råder bot på. För vissa barn kanske det är lite mycket att bita i.
Min son tror inte att han kommer att bli gammal, eftersom han tror att världen kommer att gå under. Hur ska han som är så liten ännu kunna fixa allt? Bli mästare på jonglering OCH Rädda Världen?

Många tankar blir det.

 

Publicerat i Familjeliv 2015 och framåt, Tänkt och tyckt | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Sockerspeedade barn?

Är det en myt att barn blir överaktiva av socker? Ja, enligt Emma Frans, (doktor i epidemiologi, forskare Karolinska institutet).

Jag har hört och läst detta förr. Vetenskapliga studier har inte funnit något samband mellan överaktiva barn och godis, utan snarast samband mellan föräldrarnas förväntningar på att barn blir speedade av socker – och att barnen lever upp till förväntningarna. Det finns även ett logiskt samband mellan fenomenet Kalas, och överaktiva barn.
Det saknas bevis på att just sockret bär skulden, helt enkelt.

Jag tror också att omständigheterna (kalas eller annat) påverkar mycket. Hyperaktiva kan barnen bli av allt möjligt, framförallt för mycket stillasittande, eller överstimulans /-trötthet.
Ja, i Lillens fall brukar hyperaktiviteten kulminera strax FÖRE kalasen: all förväntan på hur roligt det ska bli, alla glada förberedelser och kak-bak, och så tidernas varmaste spralligaste mottagande av gästerna… sedan sitter han och läser för sig själv, helt utmattad, en stund senare. Medan kalaset pågår som bäst.

Så nej, det krävs inte socker för att få ett speedat barn. Men är socker helt oskyldigt?
Jag vill nog påstå att socker har en energihöjade effekt. Den effekten kan nog se olika ut hos olika personer, i olika situationer – men den finns.

Helt personliga empiriska studier visar iallafall att socker påverkar min egen kropp.
JAG får vårt att somna om jag äter socker sent på kvällen (nästan samma effekt som om jag dricker kaffe efter 17).
Om jag är jättetrött och stoppar i mig lite socker, så blir jag lite piggare en stund.
JAG kan känna av ”sockerspeed” i min egen kropp, om jag stoppat i mig alldeles för mycket godis på kort tid – alltifrån hjärtklappning till pirr i benen och allmän stress.
– Det verkar logiskt att samma effekter kan drabba mina barn.

Man kan ju stoppa socker i både barn och vuxna för att få oss att orka gå lite till, lite längre. När man är på vandring eller utflykt, när man behöver en energiboost i pulkabacken eller på badet, t ex.

Vissa dagar kan energipåfyllning kännas som en bra idé

Det är i många sammanhang ett allmänt erkänt fenomen, att sockertillskott ger extra energi, snabbt:
För diabetiker med blodsockerfall kan russin och fruktsocker vara livräddare.
När man storstädar, flyttar eller jobbar hårt fysiskt, brukar småkakor och godis fungera som batteriladdare, en stund iallafall.
Även vuxna idrottare fyller på med socker ibland: blåbärssoppa under Vasaloppet t ex.

Socker verkar visst ha en uppiggande effekt. (Det finns förstås nyttigare former av energipåfyllning än godis: frukt, bär, nötter och, ja, blåbärssoppa, är såklart att föredra framför multikulörta palmoljeindränkta gummigodisar utan en vitamin i sikte, men det var inte det frågan gällde.) Får man energi av socker? Jag vill påstå: Ja.

Hos oss försöker vi därför undvika söta efterrätter på kvällen, precis som kvällsgodis. Barnen kan få både godis, glass och kakor emellanåt, men på dagen. Till kvällen kan det bli chips, ost eller morotsstavar istället.

Hur upplever ni andra effekten av socker?

Publicerat i Tänkt och tyckt | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Växande barn och växande förldrar

Hej kära läsare!
Nu har det blivit länge sedan, igen. Det händer så mycket i livet, bloggandet har fått stå tillbaka för verkligheten. För nytt jobb, vård av anhörig, för hjälp med läxor, skjuts till fritidsaktiviteter – faktiskt också egna fritidsaktiviteter, sådana som fick stå tillbaka när barnen var mindre. Mina små barn har med tiden blivit ganska stora barn.

Storebror är lika lång som mig nu, och har vuxit ur sin fars skor. Förtjust fnissande mäter han sig gärna minst en gång i veckan. Han är ständigt hungrig, ofta trött, däremellan sprallig som en kalv på grönbete. Nu tycks tillväxten tillfälligt avstannat, nu gäller det att få styr på koordinationen av alla dessa armar och ben. De är typ överallt. Han snubblar och spiller, faller in i saker och skrattar åt sig själv, som väl är. Han har skön humor, många kloka funderingar, höga ideal och svartvit världsbild. Han är på väg att bli tonåring, men är fortfarande ett barn inuti, iallafall ibland.

Äventyren lockar på honom. Vi uppmuntrar och förmanar, bejakar men kontrar med visst ökat eget ansvar. Att få pröva sina vingar är ju vad man både vill och behöver.
Som föräldrar försöker vi hålla vår oro och ängslan för oss själva. Komma med konstruktiva förslag. Erbjuda stöd och goda råd, men helst inte förrän de efterfrågas. Visa intresse, med respekt för hans åsikter, vilja och integritet. Det tar oss en lång väg bara att fråga honom: vad tycker du?

Han vill att jag högläser för honom fortfarande. En stund på kvällen är det han och jag och Hungerspelen, medan pappa läser Harry Potter för Lillen. Jag tycker egentligen att Hungerspelen är fruktansvärd, alldeles för obehaglig för en 12 åring, men han klappade mig på axeln och sa att han skulle läsa den ändå – ville jag vara med? Och jo, det ville jag då hellre. Han har redan läst alla Harry Potter böckerna, flera av dem på engelska tydligen. Idag skuttade han runt i skogen på en tipspromenad och bakade sedan våfflor till hela familjen. Jag är glad åt och stolt över min fina 12 åring.

Lillen skuttar på genom livet, ambitionerna är höga, på näst intill alla plan. Bäst vill han bli – på trolleritricks, judo, programmering, svamp-igenkänning och matlagning. Fort ska det gå dessutom. Inte ett byxknä är helt. Var sak får fullt fokus, ett tag. Mitt i vardagsrummet ligger soffkuddar på rad. De fungerar som madrass, eller landningsbana när han kommer flygande för att träna kullerbyttor. Att stå stilla och rulla mjukt ligger inte för honom – han tar sats och kastar sig över ena axeln som värsta stuntmannen. Han kämpar med olika saker varje dag, och har t om lyckats lära sin omusikaliska mor spela ”smoke on the water” på Ukulele.

Allt som man vill kunna! Att inte ge upp när livet tornar upp sig över ens lilla 8 åriga kropp, så full av önskemål och tvivel. Det tär på honom ibland, han sjunker och blir liten, behöver stöd men kan inte ta emot det – han känner sin otillräcklighet. Vi står där och tröstar, kramar och vill förklara att han är så bra som han är, träning ger färdighet, så småningom. Man kan inte börja livet som expert på allt, faktiskt. Det tar tid, och han är så duktig som tränar och kämpar, och tänk vad han redan lärt sig. Försöker vi. Det är som att hälla vatten på en gås, men vi får göra det ändå. Vi får be honom sätta rimligare mål för sig. Ett steg i taget, inte femtio, så går det lättare. Nästa dag tar han nya tag. Min lille hjälte.

 

Publicerat i Familjeliv | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer

Vintertid, oh du bitterljuva

Litet inlägg med hopp om en fridfull juletid.

Vi älskar julen.
Vi älskar att proppa varenda yta full av tomtar, renar och nästan-magiska snökulor.
Vi häller ut ett tusen bitars pussel över hela köksbordet, lyssnar på Elvis och tänder juleljus. Som vi gjorde när vi var små. Nu ska våra barn minsann lära sig hur det går till, de också! (Vi noterar förstås att de är lika måttligt intresserade av pusslandet som vi var som barn, men skit samma, traditioner är till för att hållas och de gör sin roll som ointresserade barn alldeles utmärkt)

Julpynt

Julpynt

Det är något högtidligt kring uppbyggnaden av förväntningarna, pyntandet, pysslandet, bakandet och förberedandet. Pepparkakor har vi redan bakat två gånger. En bit deg ligger kvar i kylen, att knapras på i hemlighet. Lussekatter ligger i frysen och väntar på att bakas upp som vore de pinfärska – ett trick vi lärde oss i ett recept som provades förra året.
Stämningen står musiken, de tända ljusen, doften av granbarr och hyacinter för, i vinterdunkel och gärna till sprakandet från den levande brasan. Innan vi hade en riktig satte vi på en dvd med bras-effekt.

Juletid är också en tid att kura ihop sig, gå i ide och mysa. Vi stannar gärna i sängen, kryper in under täcket, ägnar oss åt högläsning och kortspel. Vi tar tv-kvällar och varm choklad på stort allvar.

Ja, sedan är ju verkligheten som den är, med barnens olika lusse- och terminsavslutnings firanden som krockar med varandra och våra grejer, med tvånget att välja bort ett till förmån för ett annat och alltid göra någon besviken, med sista-minuten-rusch på jobben och i makens fall resa 200 mil bort för säkerhets skull, mitt i alltihop.
Vi har en verklighet av tomma plånböcker, julklappshets och sista-minuten-panik. Dålig planering eller dåligt minne? Kanske både och.
Vi har standard-julstress i form av ständiga städ- och matlagningsprojekt, dåligt samvete och avundsjukt sneglande på andras superpiffiga jularrangemang.
Den delikata frågan om vem ska man hinna träffa och när är en återkommande svag punkt för oss. När vi väl hittat tid och plats för umgänge är alla andra redan uppbokade och vi bestämmer som vanligt att vi får ta det lite senare, och lika bra går väl det, egentligen.

Och det är ju så, det går bra att slappna av lite, faktiskt. Världen går inte under om vi inte kör hemlagat och hembakat hela vägen. Det är mysigt att vara tillsammans bara vi, också. Om vi bara andas ut lite så blir det bättre. Då kan julen få komma när den vill.

adventsmys

adventsmys

De sista dagarna har vi skapat tid för gemenskap genom att helt enkelt be barnen lägga undan telefonerna för ett tag. Satte på lite musik, gärna Elvis, och tände juleljus i bakgrunden. Och tänk – då hände det grejer!
Lego plockades fram, Lekleran dök upp, konstverk skapades. Vi spelade Casino och lufthockey. Lillen gjorde såpbubblor. Storebror kom på att det inte var så dumt att pussla en stund, trots allt.
Medan var och en småpular med sitt hörs stilla nynnande. Där någonstans, känns julfriden nära.

Masterchef gör Lerkakor

Masterchef gör Lerkakor

Plötsligt var det jätteintressant att hjälpa till att laga mat. Det var ett tag sedan. Baka kakor gör de gärna men matlagningen har de diskret backat undan från.

Slowly fading into the background (från giphy.gif)

Slowly fading into the background (från giphy.gif)

När man inte har en telefon som lockar visade det sig inte vara så dumt att hänga i köket ändå. 11 åringen tog faktiskt över helt. Okey, jag berättade hur han skulle göra, men han lagade själv både Fish and chips och Korv strogarnoff, med ytterst välhackad lök, den här veckan.

Det är roligt att känna sig behövd, uppskattad och självständig. Att klara vuxna saker. Att infoga Hjälpsam i självbilden.
Jag ska försöka bli bättre på att ta mig tiden att visa dem hur man gör, för att hjälpa till. Vi vinner ju alla på det.

Lillen gör fruktsallad, på den tiden jag var duktigare på att engagera dem i hushållsarbete.

Lillen gör fruktsallad, på den tiden jag var duktigare på att engagera dem i hushållsarbete.

Publicerat i Familjeliv, Familjeliv 2015 och framåt | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer