Nu har jag såpskurat barnen. På riktigt. Tips från mormor! Den lille fick bada i såpvatten. Han vältrade sig som en nöjd säl. Den store såptvålades i duschen, för att inte smittas av den lilles mer omfattande svinkoppor.

Det blev bra. Det blev förtjust plaskande, nynnande av glada visor och självständigt klättrande i och ur badet, såphalt som det var med modershjärtat i halsgropen, men kotten var försiktig och höll i sig när jag bad honom. Det var annat det än den föregående kuren.
Då var det sorgsna skrik av smärta som när alsollösningen skulle baddas på. Ångestvrål när kompresserna skulle bytas och satt stenhårt fastklistrade i det koppskadade skinnet. Vi baddade bort det med olja och vatten efter förmåga, men skalade ohjälpligt av hela översta hudlagret från det stackars barnet. Den stunden kände jag stark avsky mot obetänksam sjukvårdspersonal som klistrade på den från början. Milt uttryckt. Det blev inga fler sådana plåster. Även då blev det, mot alla odds och efter intensivt tröstande, bra igen. Det blev smått hulkande godnattvisor till och med. Då brast modershjärtat och jag grät inombords. Kysste ömt lilla hjässan, snusade de mjuka goa kinderna, låg nära intill och önskade att världen aldrig skulle erbjuda honom något annat än fluffiga rosa marshmallows för det är vad han förtjänar… Älskar älskar älskar så det gör ont.