Så var man för en gångs skull klok och förutseende nog att gå och lägga sig i tid. Hade väl samlat ihop energi nog att tänka klart på saken.
Den där egentiden vi värderar så högt, och som bara inträffar när de små grynen sover, den blev allt kortare efterhand som sommarlovet fortskred och grynen stannade uppe längre. Tanken var förstås att de då skulle sova längre, också. Det gjorde de nu inte precis. Själva blev vi så dåliga på att släpa oss ur TV soffan att vi sällan somnade före 1-2.

Funderade nöjt vid läggdags på att det är skönt att barnen börjat sova hela nätter nu, att det inte blivit så uppstyckat med sömnen sista tiden (dvs den senaste veckan). Tänkte lite självgott att ja, då var väl de sömnlösa nätternas tid förbi för den här gången. Om vi inte skaffar en till kanske vi rentav kan bli utsövda såsmåningom. Tog varken i trä eller hojtade peppar peppar, så mycket trodde jag på den teorin. Jag kunde väl lika gärna hoppat rakt i bäcken eller hur?

Båda barnen satt klarvakna i vår säng och sjöng söta små visor för oss vid femtiden. Då hjälper det inte så mycket att man lyckats lägga sig vid midnatt.

Innan man skaffade barn hände det väl att man sov väldigt lite en och annan natt, men desto mer sov man natten därpå. Låg och drog sig långt framåt förmiddagen. Att sova 5 timmar per natt i en vecka skulle nog verka svårt. Pröva ett halvår. Eller nej, gör inte det. Hjärnan sägs få irraparabla skador. Vilket kanske säger en del om småbarnsföräldrar. 6-8 timmar ska man visst sova, för god hälsa, för en effektiv hjärna och tydligen även en strålande hy.
Kanske inte så konstigt att man går genom livet som en grånad zombie.