Barnsäkerhet och ansvar

Vi lever i trygghetsnarkomanernas land, sägs det. Vi har gott om socialförsäkringar, hem- och olycksfallsförsäkringar, arbetsplatsförsäkringar, och alla platser vi vistas på har ägare med ansvarsförsäkring. Det finns trygghetsgarantier, vårdgarantier och husläkarsystem. Det finns förordningar och kontrollinstanser för det mesta. Våra omtänksamma politiker tänker ut tusen förordningar åt tusen myndigheter för allmänhetens bästa. Allmänheten får veta att allt är så bra uttänkt och vi har ingenting att oroa oss för. Men vad händer i verkligheten?

Individer faller ständigt igenom luckor i systemet. Hur många vet egentligen hur man utkräver ansvar, och av vem, när något otrevligt händer? Ekonomiska begränsningar gör att myndigheter inte har möjlighet att efterleva kraven. Tjänstemän blir allt som oftast snarast dörrvakter, som ska hindra nämnda allmänhet att få del av trygghetssystemet, istället för samarbetspartners eller medhjälpare. På akutmottagningarna är trycket så högt att personalen bränner ut sig och slutar i högre hastighet än man hinner nyanställa. Vårdgaranti inom 3 dagar känns som ett skämt när man får en tid om 3 veckor för akut buksmärta, som exempel. (En av våra bekanta kom att ligga i en korridorbrits på akuten en hel natt med brusten blindtarm innan hon fick hjälp.)  Nå, det finns många som har fler och värre historier kring detta myndighetssystem. Här ska det handla om barnens säkerhet.

Lekplatser

Ta kommunala lekplatser som exempel. Det finns en mängd noggranna bestämmelser om tillsyn (oh ja, varje vecka ska de ses till), underhåll (absolut, efter tillsynen ska behövligt underhåll göras), mått för de olika lekredskapen, bestämmelser om underlag – sand under klätterställningar, gungor och rutchbanor ska t ex vara ”strid”, dvs mjuk att landa i. Det finns bestämmelser om handikappanpassning och tillgänglighet. Sedan finns det en verklighet.

Lekplatserna där vi bor har inte underhållits nämnvärt på 20 år.
En rutchbana har så slitna träkanter med stora hål och grova uppstickande flisor, att barnen kan fastna med kläder, riva sönder armar och ben på den. Och det är en hög och brant rutchbana. Där får de inte åka, om jag hinner hindra det.
Det är hårdpackad grus under klätterställningarna. En kille bröt armen där häromveckan.
Det är lekstugetak som är så murkna och flisiga att barnen inte får klättra där för mig (vilket de vill – barn vill klättra på lekstugetak, det är mer så de används än som stugor, gudskelov, eftersom det ofta finns fimpar, kattskit och glasskärvor, ibland också kanyler, inuti dessa små söta stugor).
Det är klotter från -83 i taket på lekstugorna och på gunghästarna är det ritat könsdelar, just där de små nävarna håller ett fast tag om halsen. Det är ganska osmakligt faktiskt. Vi föredrar att leka i skogen.

Det börjar dock hända saker nu. Vi fick nämligen en handikappramp in till sandlådan. Att själva sanden är stenhård, bjälkarna runt om genommurkna och den lilla bänken för sandkakebyggen likaså – det verkar spela mindre roll. Nu har även rullstolsbundna möjlighet att ta sig in i den undermåliga sandlådan. Jag pratade med den välvilliga herrn som ombesörjde denna renovering, och han skakade på huvudet, skämdes för hur dåligt skött det var. Han avslöjade att det sker tillsyn ungefär en gång om året, i verkligheten. Bortom föreskrifterna.

Barnsäkerhet hemma

Jag läste en massa om barnsäkerhet i hemmet när jag var gravid. ”Här ska barnsäkras!”, tänkte jag och fixade hörnskydd, petskydd, spisskydd och tippskydd. Spisskydden och hörnskydden petade det intresserat nyfikna barnet, som i verkligheten kom ut, nogsamt bort då han konfronterades med dem.

I verkligheten bestämde vi oss dessutom för att renovera och flytta ett par gånger under småbarnsperioden. Upplysningsvis är varken verktygslådor eller sopsäckar fyllda med brutna brädor och spik, vidare barnsäkra. Inte målarfärg eller skyddsplast heller.

Visst röjde vi barnen ur huset när glasväggen monterades ner, när det borrades som värst eller gipsdamm låg som en tät dimma i luften. Visst fick barnet sova middag på balkongen när vi målade om för att undvika farliga ångor.
Likväl hamnar man i olyckliga, ogenomtänkta situationer, sådana man inte tänkt sig, men som inträffar ändå. Som den gången en lycklig bebis tultade omkring i gåstol, åkte slalom mellan flyttlådor och vingliga hyllor, mitt under pågående flytt. Man vill ju så gärna hjälpa till, både mor och barn. Gott råd till andra mödrar: håll er ur vägen med barnen!

Att hyllplan kan råka lossna och falla till golvet med vassa hörnan före, just som liten bebis kommer lyckligt virvlande mellan benen på flyttkillarna, tillhör också de där undantagen som ingen tänker ut i den något stressade förvägen. Bebis klarade sig med en bula, golvet fick ett djupt hack och mamman var så chockad att hon inte kunde stå upp på flera timmar. Sitta och gunga bebis i famnen var allt hon dög till resten av dagen.

Det är alla de där undantagen som utgör den största faran. När barnet hittar små spikar som är intressanta att stoppa i munnen. Skruvar loss en glödlampa som plötsligt var inom räckhåll. Klättrar upp på stegar när man vänder ryggen till… Vingliga hyllor som står och balanserar på golvet i väntan på att ställas på sin rätta plats, tillhör sådana farligheter som inte omnämns i litteraturen. Nog sa vi föräldrar till barnen att inte vara i rummet just då, ändå fann vi barnen leka kurragömma i dem, minuten därpå. Det är bara sådant som barn gör. De leker. De behöver tillsyn – men för de stunder man som vuxen råkar vända ryggen till behöver vi ändå barnsäkra vardagsmiljön så gott som möjligt.

Andra faror lurar förstås i samma stund man tror att man barnsäkrat, tror att man tryggt kan vända ryggen till en stund. Barn är påhittiga. De saknar förstånd. Det är en riskabel kombination.

Såklart ska vi barnsäkra så gott vi kan. Varje skyddad hörna är trots allt en hörna mindre för barnet att skada sig på. – Men: Vi får inte låta det invagga oss i falsk säkerhet! Ingenting kan ersätta en uppmärksam vuxen för att se, stötta och vägleda barnen i deras lekar, så att onödiga risker undviks.

Barn behöver förstås med tiden lära sig regler och välmenande förbud (”Se dig för innan du går över gatan!”, ”Spring inte runt med en pinne i munnen!”, ”Klättra inte där!”) – men vi kan inte lita på att barn förstår dem, som vi förstår dem.
Små barn är helt enkelt inte mogna att ta ansvaret för att tolka, komma ihåg eller efterleva reglerna själva. De förstår inte abstraktionen, den större bilden, hur samma regel kan gälla i olika situationer, eller behöva undantas ibland.
Enklast och tryggast för de minsta är istället skapandet av rutiner, som i sig kan gälla säkerhets- och hälsofrågor. Att tvätta händerna före maten. Att hålla någon i handen när man går över gatan. Att hålla i ett rep när man går på led. Praktiska fysiska riktlinjer. Fasta konkreta saker att hålla sig i. Så lär man sig minnas med kroppen, och huvudet kan förstå sammanhangen när tiden är mogen.

Änglavakt eller vuxenansvar?

På många sätt har vi haft änglavakt. Inga stora skador har skett även om det funnits goda möjligheter därtill. Ändå blir man påmind med jämna mellanrum och hur bräckligt livet är. Och ibland tänker jag att man får agera den där änglavakten själv, så gott man kan, åt sina egna och andras ungar. Hålla sitt vakande öga på dem. Förklara för dem vad man ska tänka på, förklara vad som kan hända, försöka bygga grunden för ett framtida förstånd och gott omdöme.

Visst behöver de skaffa sig egna erfarenheter också, pröva sig fram, uppleva med egna sinnen. Visst minns man bättre saker man upplevt, än sådant man fått berättat för sig. Många saker – som att läsa, cykla och simma – lär man sig enbart genom att träna, misslyckas ibland och träna lite till.
Jag hindrar därför inte mina barn att klättra, hoppa, balansera på staket och stenar – tvärtom uppmuntrar jag till det. Det är bra att lära sig hantera sin kropp, hitta balansen, men också känna var gränsen går. Var tipp-punkten ligger.
Vuxenansvaret kvarstår dock. Onekligen blir träningen säkrare om det finns en vuxen med under träningsstunden. Att ge råd och stöd vid behov, agera mänskligt skyddsnät – eller uppmuntra till nya, större bedrifter, möjliga först med en liten extra puff i baken och armar att falla i om man misslyckas. Helst går jag intill och håller handen som stöd vid första försöken, eller står under trädet för att kunna stötta en slintande fot i den mån det går.

Vuxna behövs för känslomässigt stöd också. Barn behöver en nära relation med en trygg vuxen. Någon det kan lita på, söka skydd och tröst hos. Helst någon det kan prata med om jobbiga saker: känslor som rädsla och sorg, eller jobbiga händelser som olyckor, konflikter, kanske misstag man gjort och skäms för…
Barn, precis som vuxna, behöver processa saker för att förstå samband, få en chans att komma på nya förhållningssätt. Det hjälper att diskutera saker som hänt efteråt. Den vuxnes sakliga lugn gör det hela mer begripligt och mindre stressande. Först då kan man förstå och lära sig. Vad var det som blev fel? Hur kan man göra det bättre nästa gång? Vem kan man be om hjälp om det är för svårt? Utan att döma ringar man då in problemet, hittar verktyg för att göra det hanterbart i framtiden och kan gå vidare. Förhoppningsvis får man möjlighet att lösa ett problem bättre en annan gång.

Tillfälle till träning under övervakning, det är nog så säkert det kan bli i en osäker värld. Mycket kan hända, och man kan varken barnsäkra eller förutse allt. Dörrar kan slå igen om små händer, pinnar sticker upp ur marken vid buskarna där barnen kan trilla framlänges när de klänger och klättrar, eller jagar varandra runt snubbelrötter. Giftiga bär och svampar är jätteintressanta. Alltsammans helt vardagliga saker som barn ständigt behöver skyddas från eller varnas för. Viftande pinnar som är fantasins lasersvärd är ”all fun and game until someone looses an eye”, bokstavligt talat. Det behövs övervakning och goda råd, i kombination med barnsäkra konstruktioner i vardagsmiljön.

Ibland har jag bromsat andras ungar, som varit mindre övervakade än mina egna, från livsfarliga tricks. En pojke i 5 års åldern tyckte t ex det var jättekul att hoppa från en klätterställning 2 meter upp i luften, med en tjock avbruten pinne i handen. Jag såg honom landa tungt på magen och pinnen vid första försöket och kände mitt eget hjärta sluta slå, innan han studsade upp och ville göra om det hela. Pinnen hade turligt nog hamnat längs med marken vid landningen. Stillsamt rådde jag honom helt enkelt att kasta ner pinnen först, och hoppa efter den sedan. Det krävs så lite, men han slapp punktera buken den gången iallafall.

På förskolans gård stod en liten gosse och slickade på en staketstolpe en kall vinterdag. En klassiker, men det stoppade jag också. Personalen stod på andra sidan huset, den gången.
På samma förskolegård har jag även fått stoppa min egen käre lille uppfinnare, som i bästa detektivanda byggt en avancerad fälla av löst staplade brädor uppe i en koja, samt en balansstång i form av en ganska murken bräda, över till andra sidan byggnaden. Det var en riskkonstruktion, kan man säga. Både han och alla de stora plankorna kunde falla i huvudet på småbarnen nedanför.

Personalen, som är fantastiska pedagoger, men kanske inte de mest aktiva övervakarna varje minut av arbetsdagen, sitter ju gärna och dricker kaffe på en solig bänk, och tittar ut över havet av lekande barn. Sällan tittar de bakom buskar, kullar och lekställningarnas väggar. De ingriper när de ser eller hör något hända, men kanske inte förr. Här är en källa till stor mamma-oro för mig. Jag kan ha fullt sjå att begränsa skadorna hos mina två, på någorlunda tryggt hemmaplan.

Det behövs tillräckligt många närvarande vuxna för att kunna ge barnen den kontakt, omsorg och trygghet de behöver, för att kunna ha god överblick och ge barnen den tillsyn som omsorgen kräver.
Vi kan inte se allt” är ett sorgligt mantra, som vi fått höra varje gång vi påtalat en incident eller skada hos barnen, som uppstått på förskolan. Ingen vet hur barnets framtänder blev lösa. hur eller när tröjan drogs sönder. Ingen skulle sett om eller hur sonen skadat sig, om han verkligen prövat sin balans på den där murkna plankan han använde som bro, i sitt kojbygge. Det är inte acceptabelt, om vi ska kalla vår barnomsorg ”god”.

Barnomsorg och skola

Inom barnomsorg och skola blir det just därför så viktigt att personalen har rimliga möjligheter att se till alla barnen.
Det är en säkerhetsfråga – förutom frågan om trygghet och den psykiska hälsan hos barnen.
Barngrupperna kan inte vara för stora, om man ska ha rimlig överblick över individerna.
Det krävs tillräckligt många vuxna för att backa upp tillsynen när någon måste byta blöja och en annan plåstra ett skrapat knä.
Det krävs att lokaler, gårdar och lekplatser är genomtänkta och väl underhållna ur trygghets- och säkerhetssynpunkt.
Tunga dörrar och glasdörrar är för mig smått obegripliga i skolmiljön, där jag sett flera otäcka olyckor just med sådana. Insyn behövs, ja, men kanske inte i knähöjd?
Mörka buskage och hörn som inte kan överblickas är också en otrygghet: det är dit man går om man vill göra förbjudna ting.

Jag har hört en förskolelärare argumentera FÖR dessa hemliga lekar, där barn gömmer sig för vuxna inuti djupa buskage: ”De behöver ha lite hemligheter för sig, vi får inte försöka ha koll på allting”. Jag kan förstå och respektera idén om att låta barnen vara ifred lite grann, i upplevd hemlighet. Men inte utan att vuxen håller ett öga och öra på dem. lite diskret kanske, men ändå.
Det är nämligen så, att vissa hemligheter är högst olämpliga. Mobbing och pennalism förekommer ju bland barn, vi vet detta. Ibland är det vilda lekar som går överstyr: krigslekar där man slåss på riktigt, jaktlekar där ett mindre barn blir jagat, skrämt, kanske värre? Små barn är knappast bättre på att motstå strömmen och gruppen än vuxna, vissa fröjdas åt maktkänslan då en mindre blir rädd och ledsen.
Det finns en anledning till att vi sätter barnen i Omsorg, inte lämnar dem ensamma om dagarna. För att barn behöver just omsorg, tillsyn och vuxen vägledning.

Jag känner som väl är också förskolelärare som tvärtom menar att personalen, såsom ansvariga för verksamheten, är skyldiga att ha uppsikt över alla barn hela tiden – även om det i praktiken är omöjligt. Hon skulle ALDRIG vilja svara på en förälders frågor om vad som hänt (vid olyckor) med att ”Jag vet inte, vi kan inte se allt.” Även om man ibland tvingas göra just det, är det inte RÄTT.
I själva verket skulle politiker och skolchefer hållas ansvariga för varje olycka som sker, eftersom det är deras budget och personalplanering som ofta skapar dåliga förutsättningar för en god omsorg och säker verksamhet…
(PS. Jag vill inte missuppfattas här: naturliga grönytor är jätteviktigt för vår hälsa, och tycks på många vis gynna barnens utveckling. De mår bra av den renare luften, rörelseytorna och den stilla mängd intryck naturen serverar oss. Träd, vatten, buskar, stock och sten hör till saker vi är gjorda för att vistas bland. Vi behöver kunna hantera och förhålla oss till alltifrån regn, is och snö, till ojämnt underlag, blöt bark och lösa stenar.

Barn i träd

Barn behöver därför självklart tillgång till naturen! De måste få träna på att klättra, klänga, bygga kojor, kasta sten… men inte utan vuxen tillsyn!)

Personaltätheten är också en utbildningsfråga. Värdegrunden man pratar så mycket om i läroplanerna, den är ingenting man lär ut i teorin. Social träning bygger på lek och samspel, där värdegrunden förmedlas bäst genom goda exempel från vuxenvärlden, förebilder som vänligt visar tillrätta: ”Såhär gör man!
Små barn är skapade så att de härmar. De gör som vi gör, inte som vi säger. Därför är ett nära samspel, baserat på tillit och respekt, mellan barn och vuxen – grundläggande för barnets sociala utveckling och kompetens.
Barn har också lättare att lösa konflikter på ett bra sätt om de får medlingshjälp, någon som bromsar ett negativt beteende, uppmanar barnen att lyssna på varandra, ger goda råd kring lösningar om de inte själva kommer på någon. Kloka vuxna kan också uppmuntra trevligt samspel, positiva initiativ och samarbete. De kan tala om risker, förklara orsak-verkan samband och så gott det går begränsa möjligheten att göra fel eller orsaka skada för andra.

Ja, jag vet att barn behöver misslyckas också ibland. Ja, jag vet att ”curling” anses fel. Men idag, då barn vistas större delen av sin vakna tid i överfyllda barngrupper med för lite personal – då är det inte curling som är problemet.
Vi vuxna kan egentligen aldrig göra för mycket för de små – barnen kommer att råka ut för olyckor, de kommer att råka i konflikter och de kommer ibland att bete sig helt fel, ändå. Det lär man sig också av, både barn och vuxna. (Det är som väl är sällan katastrofer som inträffar, även om det också händer). Att barn behöver få ta mer ansvar efterhand som de är ansvaret mogna – det är en annan sak. Får de lära sig hantera ansvar och upplever att deras handlingar får konsekvenser kan vi sluta oroa oss för curling.

Det underlättar onekligen när personalen ger barnen vägledning i HUR MAN GÖR, istället för att springa runt och ”släcka eldar” överallt.
Där kan man vara hjälpt av organiserade aktiviteter, till skillnad från sk Fri lek. Lekar där en vuxen styr upp en aning, instruerar, hjälper barnen leka något tillsammans, med gemensamma regler. Basic undervisning i demokratins grunder och jättebra för gemenskapen. Då är det dessutom lättare för de vuxna att ha överblick över en lite större grupp, när alla gör ungefär samma sak.
– Och barnen älskar ju att lära! Att en vuxen tar sig tid att visa dem något brukar vara helt omåttligt populärt! Barnen känner sig delaktiga, de får något meningsfullt att göra, de känner att de lär sig något. Allt detta visar barnen förtroenden: ”du kan förstå instruktioner, du kan klara detta, du är en självklar del av gruppen”.

Självklart ska man välja aktiviteter med omsorg, och genomföra dem med det stöd barnen behöver för att reda ut reglerna.
Små barn ska få leka lättsamt, inte riskera ”misslyckas”, eller utsättas för lekar som har ”vinnare och förlorare”, där t ex den långsammaste riskerar få vara fasttagare hela tiden.
De måste få frihet att utvecklas i sin egen takt. Frihet att prova (vissa av) sina idéer.
Detta är åter ett argument för vuxen inblandning och styrning av leken. Det är så lätt hänt att barnens egna lekar blir exkluderande, orättvisa eller hierarkiska.

Jag har hört folk argumentera mot organiserad lek, för att det skulle hämma barnens rörelsefrihet och kreativitet. Då undrar jag vad de tänker på för sorts organiserad lek? Förskolorna sysslar knappast med militär drillning!
Det kan räcka med att leka Följa John eller kurragömma en stund. Att sparka boll mot ett tomt mål, göra en liten hinderbana eller åka kana i en pulkabacke, med en vuxen som ser till att kösystemet fungerar och portionerar ut dem en i taget för att undvika krockar.
Det viktiga är att man tar sig tid att instruera barnen om hur man gör, för att det ska vara säkert och roligt för alla, innan man börjar. Turordning, var man ska börja, att alla får prova, t ex. Allmänt vedertagna normer – som barnen inte känner till förrän någon berättar det för dem.

Såklart behöver barnen tid för egen lek också, tid att processa saker, undersöka, fundera, prova. Det är självklart jättebra att förskolorna möjliggör fantasier, eget skapande och egen lek (så länge det sker med vuxen övervakning). Man ska förstås inte direktstyra exakt vad barnen gör hela tiden – men nog kan man hjälpa dem igång ibland. Visa hur man använder olika redskap och var saker finns. Föreslå och låta barnet välja. Sätta upp några lämpliga ramar för att arbetet ska flyta smidigt. Detta gör också duktiga pedagoger nästan hela dagarna.

Kreativitet uppstår ofta i viss avskildhet, när barnen har lite tråkigt, vilar sig eller behöver bearbeta något. Det kan vara svårt för dem att vara kreativa i en barngrupp, där de hela tiden måste förhålla sig till de andra. Visst kan barn inspirera varandra till stordåd! Men det händer också att vissa barn retas, eller kritiserar de andra. Då är det inte kul att skapa något, eller visa upp något. Andra gånger jämför de sig själva med andra, som de upplever kan bättre, och hämmas av det.

Man kan jobba medvetet och strategiskt med hur barnen umgås med varandra, försöka skapa en atmosfär av uppmuntrande acceptans. Då bidrar man till en mer rofylld och kreativ miljö, än genom att bara låta barnen stötas och blötas mot varandra och hoppas på det bästa. Att skapa vilopauser eller låta barnen massera varandra kan också vara ett bra sätt att sänka stressnivåerna hos barnen, öka känslan av gemenskap och skapa en bättre arbetsmiljö för dem.

Barnens arbetsmiljö är oerhört viktig. De spenderar nästan all sin vakna tid i barnomsorg och så småningom i skolan. Den ska:
– vara fysiskt och mentalt stimulerande, utan att bli överväldigande
– erbjuda lugn och ro för att kunna vila eller koncentrera sig
– erbjuda gemenskap och social samvaro med respekt för var individ
– möjliggöra fri rörelse och fysisk aktivitet.
– vara utformad och underhållen med (psykisk och fysisk) hälsa och säkerhet i fokus
– vara så trivsam som möjligt, fräsch och mysig

Vi vuxna är ansvariga för våra barns trygghet och utbildning. Det gör arbetsmiljöfrågan viktig för oss alla.

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Tänkt och tyckt och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s