Det är lördag (när jag börjar skriva). Nu har jag vabbat i en vecka. Det började bra och ambitiöst med diverse pyssel och stillsamma aktiviteter i friska luften. Nu går både veckan och idéerna mot sitt slut, sönerna är utleda och svårmotiverade (kanske beroende på envis feber, men jag misstänker mitt eget dåliga inflytande). Själv är jag som en urkramad disktrasa efter vaknätter och ständig markservice. En dusch hade suttit fint, men jag orkar inte. Den käcka organisatören som inledde veckan hade inga problem att styra upp saker och ting. Disktrasan är sur och lusten att städa upp ännu ett pappersspill eller ännu en pärla är obefintlig.

Så, alla är förkylda och trötta, men barnen dessutom febrigt stallmodiga. De har klättrat på väggarna, eller iallafall upp och ner i soffan. Nämnda soffa är nu mer trasig än den var förut. Stoppningen sticker ut. Kuddkrig har utbrutit sporadiskt. Blåmärken har uppstått och blivit blåsta på. Godis inhandlats och förtärts. Mer stallmodighet, helt förväntat.

Den gode fadern hade tänkt sig göra något storstilat med barnen för att jag skulle få en paus. Så snällt av honom. Vi bestämmer IKEA. De är borta en alltför kort stund. Frågan är om en vecka varit nog?

För under tiden har mamman (jag) fått Noja. Här är nämligen inte alls så hemtrevligt som jag skulle önskat när det drar mot jul och huskurartid. Papper förökar sig meddelst delning i alla vrår. Så fort jag vänder ryggen till uppstår en ny hög någonstans. Det är dags att Sortera och Slänga. En stark röst inom mig vill slänga allt, utom kanske barnen och maken då.

Jag vill ha fria ytor! Inte papperstravar, serietidningar och reklam-som-kanske-kan-vara-kul-att-titta-i-någongång. Jag vill ha skåp man kan öppna och genast hitta vad man söker i! Om du hade sett mina skåp hade du frustat av skratt vid tanken. Mina skåp och lådor är sådana som aldrig riktigt går att stänga och där en tunga alltid sticker ut, någonstans, för att retas med mig. En gammal haklapp här, en handdukshörna där.

Men när det kommer till kritan och jag verkligen öppnar en låda för att slänga sakerna däri, då tittar de bedjande på mig och påminner: Den gamla duschgardinen kan man väl inte slänga, den har vi ju när vi friserar barnen… och de där gamla mockakopparna fick jag ju av mormor… och den där duken, var det inte den mamma sa var så fin och vävd av någon… eller var det den här kanske? Så stretar de sig kvar, onödigheterna. Tills jag får en utrensningsattack. Jag känner en på gång.

Jag vill rensa bort odugliga köksredskap, porslinssaker vi aldrig använder, kläderna som inte längre passar, kanske aldrig gjorde det. Jag börjar med en av våra snäcksamlingar. Slänger ett par kottar också på måfå. Det känns bra. Maken är åter hemma och räddar en sprucken gammal släktklenod upp på vinden, innan jag får fatt i den. I mitt hem av rena ytor finns ingen plats för spruckna släktklenoder, men hans dröm om en museiesamling får plats på vinden, ett tag till iallafall.

Plötsligt har jag plats på min diskbänk igen. En Nästan ren Yta! Nu borde jag vara nöjd för dagen, men så icke. Nu måste ett skåp öppnas för att spy ut sitt innehåll av papperstallrikar, servetter, såpbubblor och barnpyssel över hela köksgolvet. Efter en viss utrensning får det som faktiskt ska vara i skåpet, plats i skåpet. Resten slängs, i smyg förstås, så barnen inte ska se att den-där-lerfiguren-som-sprack-mitt-i-tu-och-inte-gick-att-laga-och-som-de-ändå-glömt-sedan-länge, nu obönhörligen åker i sopsäcken. De skulle tvivellöst gråta floder.

Mitt sorteringsarbete har dock lockat deras intresse. Alla högar dissikeras och sprids för vinden. Lillen vill ha kalas genast och drar på sig en partyhatt, som omedelbart går sönder. Jaha, så har man en mindre. Jag lockar bort dem med TVn och får dåligt samvete. Men de är glada, för de ser Fåret Shaun och då kan man inte bli annat. Fåret Shaun enar min familj fullständigt.

Nu smyger vi vuxna iväg för att stoppa gamla inbjudningskort i duktiga kom-ihåg-pärmar, teckningar läggs i lika duktiga pappkartonger och Hey! – Där hittade jag mitt examensbevis minsann, det som varit borta så länge.

Det är här någonstans man inser vidden av sin egen otillräcklighet. När jag skulle på anställningsintervju sist, kunde jag inte för mitt liv hitta examensbeviset. Jag har duktiga pärmar för det mesta, även Betyg och Referenser, men att sedan vara lika duktig och stoppa saker tillbaka till sin rätta plats, efter stressig intervju och hemkomst till längtansfulla barn, det är en helt annan femma. Och nu, igen, tänker jag att det ska bli andra bullar. Febril aktivitet råder.

På kvällen, när barnen lagt sig, då sitter maken och jobbar övertid, knapprar frenetiskt på datorn och gnisslar tänder i frustration. Detta är vad familjelivet och kärlekslivet bjuder på nuförtiden. Romantik på hög nivå. Nå, vi ser fram emot att skåla och titta på film senare, tänker vi oss.

Så tills dess passar jag på att… ja, vad gör jag egentligen? Finner mig yra som en blind höna mellan projekt. Stoppar saker i påsar, lådor, soptunnor och tvättkorgar omvartannat. Ut i garaget, in från garaget, upp på vinden, in i klädkammaren. Så nu är det ännu rörigare överallt och jag går runt och letar bland påsar och lådor: var la jag nu…? Skulle det inte vara en loppislåda här, eller hamnade den i garaget trots allt?

Maken blev klar vid midnatt. Vi tog en gemensam och högst omoralisk drink vid 21, så det hjälpte kanske inte vare sig hans effektivitet eller min organisationsförmåga. Någon film orkar vi inte längre. Det blir besviken läggdags med krampande axlar hos båda. Vi tycker synd om varandra men är för trötta för att orka utdela välgörande massager. Romantiken flödar i huset som ni märker. Nå, tyck-synd-om-kramar känns rätt bra de med. Och vem orkar romantik efter en veckas vabb?

Febrig lillkille kom tassande 03 förstås, och berättade om en spännande dröm han haft. Blev uppskopad, pussad och nerbäddad mellan oss. Vid 05 kommer ensam och frusen storebror och bäddas ner på madrass på golvet, till bruset av dåligt samvete.

Imorgon blir bättre, tänker vi. Var gång. Suckar, biter ihop och somnar.