Vårt badkar har blivit ett sjunkande sjörövarskepp. Det är alle man till pumparna, tjo och tjim och en hel massa skvättande.

”Arrgh!” hör man en liten tiger morra. Strax därefter storebrors myndiga kaptensstämma: ”Vi måste lämna båten!”

Och nu blev det visst man över bord. Ett väldigt plask och akututryckning från föräldrahåll senare fiskades Lillen upp. ”Det såg ut som om jag simmade” förklarar lillen, lätt upprört, efter detta sitt första provdyk.
Storebror berömmer hans rådighet: ”Så bra du räddade dig!” hojtar han uppmuntrande, och får Lillen med sig igen. ”Jag höll i kanten” förklarar han och storebror vet nog, han håller med.
Det är en Deja vu upplevelse för mig. En ganska exakt upprepning av en konversation storebror (då ännu inte särskilt stor), och jag, hade en gång för sådär 4 år sedan, när han ofrivilligt halkade under vattnet. Nu är det han som är lugnande mentor och coach i livet.

Fast snart är vi tillbaka i nuet och barnens rätta ålder. Storebror vill lätta på stämningen och fixar strax upp lillebrors humör till nya toppnivåer med ett periskop han uppfunnit. Man dyker ner och ser sig om på badkarets botten, kommer upp igen och meddelar: ”Jag seeer… en RUMPA!” Fnitter och bubblande skratt. Mer plask.
Gullungar.