Prestationsångest hos barn

Igårkväll föll världen tungt över min lille sons axlar. Han har varit så duktig, så länge. Han vill så mycket. Han kämpar, vill lära sig så mycket, vill helst kunna allt direkt.

Han tränar på, och vill bli mästare på, alltifrån jonglering till matlagning, parcour och programmering, trolleri och animation, fiolspel och skateboard. Hur ska han hinna allt? Hur ska han orka?
I sommar har han provat och lyckats klara av saker han aldrig gjort förut: slå vattenkullerbyttor, baka citronmarängpaj och klättra högt på klättervägg. Han har dessutom läst hela D&D Players handbok, på engelska, eftersom rollspel är ännu en ny grej han vill behärska. Allt på en gång, som vanligt.

Det klättras och klängs, från avsats till avsats. Mor håller andan.

Det är som att det aldrig är nog, aldrig är tillräckligt bra det han gör, inte i hans ögon. Det finns så många som kan bättre. Såklart – om man ägnat större delen av sitt liv åt matlagning eller jonglering så blir man så småningom mästare på det. Någonstans i vuxen ålder.

Lillen är nu 9 år. Han är engagerad i samhälls- och miljöfrågor, dedikerad anti-rasist och vegetarian. Han tycker om att kunna hjälpa till, hjälper ofta andra än oss – frågar hur det gick om någon faller, plockar upp saker som någon tappar, bekymrar sig för sår och skador han ser andra bära. Han cyklar själv till biblioteket och lånar böcker, han cyklar och handlar mat åt oss när något saknas. Vad mer kan man begära av ett barn?

Igårkväll var han trött. Han vacklade, svalde, kröp ihop, blev tyst. Vi nattade och läste saga, pussade Godnatt. Efter en stund kom storebror in till oss och meddelade att Lillen var ledsen. Vi försökte trösta, låg hos honom länge och kramades. Min älskade store lille knodd, så kraftfull och stark, så mjuk och fin, nu var han liten, ihopsjunken, som om luften gått ur honom. Livet kändes så kort, hur skulle han hinna med allt? Sorg, prestations- och dödsångest hos en vital 9 åring känns tuff att tackla.

Såklart berättade vi för honom hur duktig vi tycker han redan är. Att han har för höga krav på sig själv. Men våra ord hjälper inte långt.
Vi menar att det är bra att prova mycket som barn, för att försöka hitta det man verkligen gillar och vill träna mer på, men det går ju inte att bli bäst på allt. Om man tränar mycket kanske man kan bli riktigt duktig på 3 saker, funderade jag.
Vi frågade honom hur mycket han egentligen trodde att en enda människa kunde bli riktigt duktig på? Vi pekade på oss själva, att det är några saker vi är bättre på, men andra som vi nöjer oss med att sköta hyggligt. Det verkade lugna honom lite, han slappnade av så sakta och somnade så småningom.

Kvar låg jag med alla tankar. Var får han alla dessa ambitioner ifrån?
Är det Lillebror-syndromet? Att ständigt jämföra sig med äldre och i hans ögon duktigare Storebror?
Är det vi? Vi som försöker tjata in absurdum om hur bra det är att träna, öva, leka sig fram… vi försöker att inte fokusera på resultaten i sig. En teckning är en teckning, och det är alltid kul att se vad de gör, men det behöver inte bli bra – själva ritandet är det viktiga, om man vill kunna rita bättre, göra de där animationerna. Själva bollandet med bollar är viktigt, filandet på fiolen – även om det inte blir som man tänkt så är det värdefullt som träning, menar vi.
Inte han. Är det inte perfekt är det ett misslyckande i hans värld. Han vill kunna spela svåraste stycket på fiolen lika snabbt som han hört originallåten på youtube. Från början.

Hur ska jag hjälpa min son att begränsa sig, utan att begränsa honom i onödan? Ska jag stoppa honom från att vilja lära sig tala spanska, spela gitarr och skjuta luftgevär också, för att inte bygga på känslan av otillräcklighet? Är alla öppna dörrar för stressande?

Lägger samhället för stort ansvar på barnen i dag? Vi har en smått fanatisk läroplan med tillhörande betygssystem som både kräver bred och djup kunskap om i stort sett allting. Därtill adderar vi kännedom om alla problem vuxenvärlden skapat men inte själva råder bot på. För vissa barn kanske det är lite mycket att bita i.
Min son tror inte att han kommer att bli gammal, eftersom han tror att världen kommer att gå under. Hur ska han som är så liten ännu kunna fixa allt? Bli mästare på jonglering OCH Rädda Världen?

Många tankar blir det.

 

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2015 och framåt, Tänkt och tyckt och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s