Somna och sova, själv och tillsammans

Här finns i tur och ordning tips och funderingar kring 1) konsten att somna själv, 2) samsovning och 3) att sova i eget rum.

För allmänna tips om sömn (t ex hopplöst hurtiga hälsofrämjande råd, stress och sömn, fenomenet övertrötthet samt exempel på läggningsrutiner) se Sömn och sovtips.

Somna själv?

I början kanske bebisen somnar vid bröstet, i famnen. Det lilla barnet somnar också gärna med dig intill, varm och trygg. Det är mysigt. Dessutom är det bra för anknytningen, och därmed både självkänslan och framtida nyfiken självständighet sägs det. Man kan lägga barnet så, i eller intill famnen, de första åren, om man trivs med det. Inga barn tar skada av att somna tryggt i närheten av sina föräldrar!
(För mer information om Anknytning, se t ex Sjukvårdsrådgivningens info HÄR! och Psykologi guidens information om barns anknytning HÄR! )

Fördelen med att barnet kan somna själv så småningom (när det passar barn och föräldrar), är att det lättare kan somna om när det vaknar till på natten. Det ger i längden bättre nattsömn för samtliga (och större utrymme för privatliv för föräldrarna), när du inte behöver hålla handen eller mata med välling varje gång barnet behöver somna om. Fast du kan behöva mata för att det är hungrigt, medicinera för att det är sjukt eller klappa om det är oroligt ändå – så lätt kommer man inte undan!

Att somna själv är egentligen ingen konst. Alla barn kan somna, och gör det förr eller senare. Frågan är hur det känns innan man somnar: är man ledsen, ängslig och utmattad, eller lugn och fridfull? Frågan är också vad ni vill ha för rutiner och vanor vid läggning. Man får bilda sig en målbild och jobba sig dit, steg för steg.

Ett barn som vant sig vid att somna själv somnar ofta lättare även på dagis, eller senare hos kompisar. Det går snabbare att natta. En tid i alla fall. Tills bebisen får tänder, mardrömmar eller magsjuka. Tills man får syskon, flyttar eller byter dagis. Man kan få oroligare nätter i perioder, och kanske går det lättare att sova intill varann då. Man kan vänja om barnet senare. Det är faktiskt aldrig för sent.

Här är några ”mjuka” tips på hur det kan gå till.

Den lilla bebisen

Små bebisar behöver mycket närhet. Det ska vi inte beröva dem. Håll din bebis nära, amma gärna, låt den hänga med i bärsele och sov nära varandra. Det är som det ska vara.
(Läs mer om bebisars sömn här!)

MEN:
Det kan vara praktiskt att vänja nyföddingen så smått, efter någon månad eller så, vid att somna utan bröstet eller nappflaskan i munnen. Då behöver bebisen inte nödvändigt snutta sig till sömns framöver. Kanske kan den komma att nöja sig med en napp efter matning, vid insomning. Det förenklar om pappan vill lägga bebis ibland, och underlättar omsomning på natten, ifall bebisen inte är akut hungrig förstås. Vilket de ofta är i början.

Efter amningen / matningen, när bebisen befinner sig i sömnig mjölkkoma, ser man bara till att försiktigt trixa ut bröstet (eller flaskan) ur munnen, se om det går att vippa fram en rap med bebis lutad mot axeln och håll den lille kvar nära dig. Man kan låta dem somna i famnen där man sitter / ligger om man vill.
Ofta somnar de små liven gott av lite gungande rörelser, så många går omkring och vaggar bebisen till sömns i famnen. Det kan också gå bra att lägga bebisen i en vagn eller vagga som guppar och gungar hemtrevligt.
Man kan för all del lägga den mjölkstinna, men välrapade och klipp-i-ögonen- trötta bebisen i en vanlig babysäng också (det går ofta bättre efter ett par månader). Ibland somnar de gott där utan problem, ibland vill de känna din närhet fortfarande. Veta att de inte är lämnade ensamma när de ska somna. Du kan behöva sitta eller ligga nära intill i början, och hålla en lugnande hand på bebisen eller så. Närhet är trygghet.

Kryp- och Tultbarnet

Det gäller att hitta för stunden fungerande rutiner och dygnsrytmer för det lilla växande barnet. Antalet sovstunder, och längden på dem, behöver ändras efterhand som barnet växer, i samband med varenda nytt virus som härjar i deras små kroppar, och kanske anpassas efter andra omständigheter när man reser bort.
Poängen är att det är bra att veta när läggdags brukar närma sig. Klockan hjälper lite, men ett ögonkast på ditt barn säger mer.

Barnets behov får styra till stor del, men det kan stundtals vara svårt att skilja på vilja och behov. Ofta vill barnet vara vaket längre än det egentligen orkar med. Vi kan hjälpa barnet komma till ro genom att styra upp livet runtomkring; vanor och rutiner skapar trygga ramar – som vi sedan får flytta runt efter behov.

Det gäller att hitta en balans av aktivitet och vila under dagen, så att barnet BÅDE blir väl avrastat och mentalt stimulerat OCH får de pauser som det behöver för att smälta intryck, bearbeta händelser och fundera.
Små barn orkar bara mycket korta stunders aktivitet mellan pauserna. Muskler och hjärna som tränar på motorik blir trötta och orkar mer efter en stund, och då börjar barnet misslyckas mer och mer. Inbjud barnet till en helt annan aktivitet – låta det röra ben och armar om det nyss suttit stilla och pusslat med fingrarna. Erbjud och möjliggör kravlösa pauser, ofta. Läsa en saga kan vara en bra idé. Låta barnet lyssna på lugn musik, kanske vara ifred från andra barn en stund.
Efter en liten paus kan barnet vara piggt och redo för nya tag igen.

Blir det för mycket ansträngning på en gång blir barnet lätt stressat och övertrött.
Ett stressat barn kan inte tänka så klart. Det blir enkelspårigt, blir ofta upprört eller ängsligt, missförstår saker, missförstås själv. Det känner sig trängt och ställer in sig på försvarsläge: ”fly eller slåss”. (OBS Det kan vara lätt att missa flyktbeteende hos små barn som inte kan fly. De blir kanske tysta och blyga, stillsamma på gränsen till passiva. De kan visa stark oro vid separationer. Det är inte alltid ett friskhetstecken att barnet är ”tyst och snällt” i t ex en stökig förskolegrupp -det kan vara stressat inuti.)
Vi kan hjälpa det stressade barnet genom att erbjuda det en lugn, tyst zon att varva ner på innan det går alldeles på tok. Det kanske vill sitta i knäet och få en kram, eller pyssla och pula lite med klossar eller dockor eller något annat, för sig själv en stund. Eller få personlig kontakt en stund, bli pratat med och lyssnat på.

Ett övertrött barn kan fastna i en aktivitet eller tankegång, får svårt att förstå de enklaste instruktioner (”ta av dig kläderna” kan vara överkurs), bli hyperaktivt och lättretat (för att inte säga mycket upprört) innan det somnar.

Ett stressat barn sover ofta oroligt och blir lite klängigt. Barnet behöver din närhet extra mycket i perioder när det är stökigt runt omkring det.

Känsliga perioder

Några särskilt känsliga faser går barnet igenom, då det drabbas av separationsångest och helst vill vara nära intill hela tiden.
9-11 månader brukar vara en sådan (ta och ge några månader, det är individuellt förstås). Det sker runt tiden då de lär sig röra sig mer själva, bort från er. Nyfikenhet och stolthet över den egna förmågan varvas med ängslan. Självständigheten känns både lockande och skrämmande – tänk om man blir av med varandra?! Just då är inte en bra tid att träna på att somna själv – då är tvärtom en bra tid att sova nära istället, och invagga det känsliga barnet i säkerhet.
Ju tryggare barnet känner sig, desto mer nyfiket blir det. I vetskap att du inte försvinner, vågar barnet sig ut på de där utflykterna (på gott och ont, en får vakta och passa på de små).

Ännu en ängslig fas brukar inträffa runt 1,5 år, samt en i 2,5-3 års åldern (det kommer fler senare, men tar sig lite annorlunda uttryck runt 6 år, 9-10 år och tonårsperioden förstås – oroliga perioder av tillväxt och förändring). Det är då vi säger att barnen ”trotsar”. Även dessa faser handlar om barnets nyupptäckta möjligheter, nu att välja, att säga ”nej” och att undersöka, mycket nyfiket och ingående, vad en gräns innebär: Vad händer om…? Men om jag gör såhär, får jag då?
Det är inte elakt, det är nyfiket (om än ibland väldigt irriterande). Barnet vill förstå vad du menar, och provar sig fram. Det vill också visa vad det själv vill. Visa allt det kan (eller vill kunna).
Strävan efter självständighet föder mycket känslor – otillräcklighet då man inte klarar allt man vill, frustration att inte bli förstådd eller inte få lov att hjälpa till när man vill så väl (men mamma kanske inte orkar mer slabb i köket just då…) och oändlig ängslan att bli ensam, utanför, oälskad mitt i all den hjälplöshet som barnet känner men maskerar i självsäkra ”jag kan!”, ”jag är bäst på fotboll!”.
Det blir en del gråt och skrik. Försök lyssna på barnet innan det brister. Visa din vilja att förstå. Skäll inte på den som brustit, låt hellre barnet avreagera sig ifred, och trösta noga efteråt.

Barn blir också mer känsliga, ängsliga och stressade vid förändringar. Att byta förskola, få ett nytt syskon eller byta bostad är stora förändringar i ett litet barns liv. Om en förälder blir sjuk, om föräldrarna bråkar, kanske t o m separerar, påverkar det barnets trygghet i grunden.
Även små kriser i vuxnas ögon, kan kännas stora för ett litet barn. Nya vikarier på förskolan, t ex. Då ligger barnets trygghet hela dagen i händerna på personer det inte känner. Klart att det kan stressa. Att sikta på fel vuxen i affären och komma ifrån er, även om det bara är för en kort stund, kan skrämma. En glad utekväll för föräldrarna, betyder en separation från er och barnvakt för barnet. Det kan också stressa, särskilt de minsta.
Nu kan vi inte skydda barn från all stress, men vi kan försöka se till barnets behov av trygghet. Vi kan ägna mer tid tillsammans och hemma om barnet är stressat av olika skäl.

Barn behöver i ängslans tider mer stöd, tålamod och förståelse än någonsin. Inte för att vi behöver backa från våra regler, men anstränga oss att förklara tydligt och behålla ett stadigt lugn.
Vi får anstränga oss extra att lyssna på 2-3 åringen, som jobbar med sin språkutveckling och ännu har svårt att förstå och göra sig förstådd. Det föder missförstånd, en del feltänk och frustration. Deras små hjärnor kan tolka oss helt fel. Säger du ”kasta det där bananskalet” kanske barnet kastar det, rakt ner på golvet, och tittar frågande på dig. Gjorde det rätt? Ja, det gjorde det ju, så det var bra, men du menade något annat.
När du vill något, förklara så tydligt du kan, med enkla ord och visa gärna vad du menar. Hjälp barnet på traven. Fråga gärna barnet om det förstått vad du sagt, be det berätta – inte som ett test på barnets uppmärksamhet utan på din egen begriplighet.

Ett annat tips, apropå detta med begriplighet, är att inte använda ordet ”inte” när vi förklarar saker för små barn. Det är ett abstrakt ord, som barnet inte kan göra sig en bild av i huvudet. Alla instruktioner med ”inte” kommer att missuppfattas. ”Sitt inte på bordet” får barnet att se ”sitt på bordet” framför sig. Tro sjutton att de ”trotsar” genom att göra just det vi förbjuder – de förstår ju inte förbuden! Välj ett sk ”positivt budskap” istället: ”sätt dig på stolen här” eller ”Klättra ner på golvet”. Beröm och vänlig uppmärksamhet är det bästa sättet att locka barnet att göra ”rätt” på olika sätt. (Ja, det kommer att undersöka gränser ändå, men det är inte alltid av ”trots”.)

Små självständighetssträvare tycker också om att få visa vad de kan, imponera på oss lite. Vi kan möjliggöra eget ansvar och deltagande genom successivt utökade förtroenden: lära barnet nya hushållssysslor att ta ansvar för, t ex. Visa först noga, och låt barnet öva utan förväntningar på att det ska lyckas från början (”Tror du att du skulle vilja försöka…? Det är ganska svårt…” kan vara mer inspirerande för en liten än vad man tror).

Beröm god vilja och försök att göra rätt, så ni håller er på rätt spår. Mest uppmärksamhet ska alltid ligga på det som är bra, som barnet gör rätt eller jobbar på att lära sig. Minst 3 positiva omdömen för varje negativt, är en bra utgångspunkt. Och formulera kritiken konstruktivt, till utvecklingsbara saker, något man kan träna på. Typ: ”Gör såhär istället, så blir det bättre nästa gång”.

Känner du att det är mer tjat och gnäll än trevligt umgänge ni har? Ställ då hellre lägre krav i en orolig period, och uppmuntra barnet för vad det redan kan eller gör bra. Gör dig själv tillgänglig: fråga hur du kan hjälpa, visa och stötta lite extra med det som verkar svårt. Så göder man förtroende, gemenskap och viljan att hjälpa till. Relationen ni har är grunden för hur väl allt annat kommer att fungera.

Kramas är heller inte fel. Kramas mycket! Det lugnar. Vilket är bra när man ska sova.

Förutsättningar för en bra läggning

Det lilla barnet…
…har varit vaket under större delen av dagen.
…har fått använda och träna sin kropp på olika vis. Det har sett sig omkring, varit utomhus och lapat solljus och frisk luft.
…har blivit pysslat med, omskött, kramad och pratad med.
…har fått pauser och vilat sig periodvis. Gärna i knät, nära en trygg person.
…har haft en eller ett par sovstunder.
…har ätit sig ordentligt mätt, blivit trött och får då sin sista stora närhetsstund i famnen, så det kommer till ro. Sagoläsning är mysigt så.

Efter allt detta är det sällan svårt att lägga barnet tillrätta: Trött, mätt på mat och kärlek, väl ombäddat. Puss och godnatt.

Nu kan du ligga eller sitta kvar hos barnet tills det somnat – det kan vara mysigt för er båda. Eller så kan du vänja barnet vid att somna (mer eller mindre) själv. Välj helst att göra det under en period då barnet känns någorlunda tryggt med sig själv.

Jojo-modellen

När du vill träna barnet i att somna mer eller mindre på egen hand, kan du prova  ”Jojomodellen” eller ”Uttråkningsmetoden”.

Säg ”jag kommer snart och tittar till dig igen” och lämna rummet, en stund i taget. Se hur det går. Funkar det så funkar det. Om du känner dig trygg med att göra såhär, och signalerar din trygga övertygelse till barnet (jag är nära, jag kommer igen) kommer barnet att känna sig tryggare också.

En bra policy när man ska träna på detta, anser jag, är att bara lämna barnet en kort stund i taget. Gör dig små ärenden. Allra bäst är förstås om du förekommer barnets oroliga ”var är du?” rop. Gå t ex bara ut och drick ett glas vatten, kom tillbaka precis som du sa, nästan direkt. Smyg in lite tyst för att inte störa, klappa om och gå ut igen, en kort stund. Då visar du att du är där, barnet behöver inte oroa sig. Titta snart till igen, och igen, tills barnet somnat.

En annan viktig sak är att komma när barnet kallar på en. Svara med lugn och vänlig röst på dess frågande gny: ”jadå, jag är här, jag kommer strax!” Och kom så fort som möjligt. När barnet vet att du finns tillgänglig, även om du inte syns, kan det slappna av. Emellanåt behöver det kontrollera noga.

Är barnet oroligt kan man kanske stanna kvar en stund, istället för att gå ut igen. Sitta eller ligga intill. Tyst, men nära. Läsa en bok kanske. Jättetråkig kan du vara, för då stör man dem inte. Då lär de sig somna ”själva”, fast i trygg förvissning om din närvaro.

I början blir det väldigt intressant att försöka påkalla din uppmärksamhet: jollra, busa, gny omvartannat. Skaka galler i sängen och skratta förtjust var poppis här. Lite leenden kan man väl bjuda på, men ju mindre fokus barnet får desto lättare förstår det att nu var det slut på det roliga, för idag.
Är barnet ändå oroligt kan man förstås nynna någon godnattvisa eller lägga en hand på barnet en stund.

Läggning på det här viset kan ta en timme emellanåt (iallafall i början, om barnet är oroligt – utrusta dig med en bok och dämpad läslampa), 3 minuter andra gånger. Efterhand som barnet är tryggt och rutinerna väl anpassade efter dess behov, går det generellt fortare att somna.

För äldre barn som drabbas av separationsångest vid läggning kan man göra liknande. Natta och krama noga, tanka barnet fullt av kärlek. Sitt kanske kvar en stund, och säg sedan att du tittar till barnet strax. Gå ut och pyssla med något intill och titta till det snart igen. Klappa om och gå ut en stund till. I förvissning att du finns där och kommer vid behov, kan barnet somna tryggare.

Lyfta upp eller ej?
När man vänjer barnet att somna själv ska man enligt regelböckerna undvika att lyfta upp det för minsta pip. I första hand försöker man istället trösta barnet där det ligger, med lugnande ”Ssschh”- ljud, vaggande gung på vagnen, eller din hand mot barnets t ex. Barn gör ofta små pip och gnyljud när det ska somna, eller så häver det upp en liten protest mot själva läggningen (famnen var antagligen varmare, och tvivellöst närmare dig). Om en orolig vuxen skall ingripa och flytta omkring barnet varje gång kan det både störa och stressa upp alla parter.

Det är inte farligt eller konstigt att gny eller protestera lite, och det gäller för den vuxne att känna ett lugn, och förmedla det till barnet. Att sitta nära, hålla en hand på barnet eller nynna lite lågt och betryggande nonsens kan kännas lugnande för samtliga.
– Får du ont i hjärtat? Vill du trösta barnet intill dig? Det är inte fel. Gör det du känner är rätt!

Ibland är det mer än ett litet gnäll. Ibland räcker inte stillsam tröst. Ett gråtande olyckligt barn som inte alls vill låta sig tröstas i sängen kan man visst lyfta upp, trösta och se vad som är fel. Kanske har barnet ont i tänderna, magen eller öronen? (Just öronont känns ofta värre när barnet ligger ner – i mer upprätt position lindras trycket. Prova att bygga upp en sluttning i sängen av kuddar eller böcker under sängens huvudända, eller nässpray som sväller av). Självklart ska det ledsna barnet tröstas och få den lindring som står att få.

Vill det absolut inte tillbaka till sin säng kan man visst låta barnet somna intill sig. Lyfta över till egna sängen när det väl sover och inte tänka mer på den saken. Prova igen nästa dag.

Eller – låt barnet somna med dig intill sig en period till. Det kan vara mysigt för alla. Kanske får du en skön powernap på samma gång (om du ställer en klocka eller ber partnern väcka dig).

Undantag fungerar bättre än strider vid läggdags. Strider är överhuvudtaget olämpliga vid just läggdags. Ta det lugnt. 

Låt inte barnet gråta helt ensamt!
Det viktiga är att varken du eller barnet behöver genomlida svåra gråt- eller skrik sessioner. Ett barn som får skrika sig till sömns sover visserligen djupt (man gör det efter en svår kris), och de skriker kortare stunder var dag, eftersom de ger upp fortare – men det blir också i grunden sviket, lär sig att det inte hjälper att skrika på hjälp.

Jag läste nyss ett oerhört berörande brev om hur ett par föräldrar, efter att ha kämpat med AWs sömnmetoder (där man sjunger eller läser ramsor utanför barnets rum för att lugna, utan att gå in till barnet), fått ett aggressivt barn som inte velat ha närhet eller kontakt. Som slutit sig i förtvivlad ilska. För barnet vill ju någonting, när det skriker. Av ramsor får man ingen respons, inte de svar man söker eller den trygghet man saknar. Brevet beskriver hur de med ett ärligt ”förlåt” lyckats laga sin relation med sitt lilla barn, och publicerades på en psykologblogg: ”Det känsliga barnet” där det finns mycket annan vettig läsning.

Många psykologer är kritiska mot strikta sömnmetoder. Både Anna Wahlgrens ”Sova hela natten kuren” och den sk ”5-minuters metoden” är goda representanter för dessa. Enligt 5-minuters metoden, så som den vanligen praktiseras (men inte i originalversionen var tänkt) får barnen skrika hjälplöst medan föräldrarna väntar med klocka i hand – utan att svara eller gå in till barnet – under de 5 minuternas fastlagda intervall mellan korta besök hos det förtvivlade barnet. Dessa besök är tänkta att lugna, men 5 minuter är lång tid att behöva skrika först. Allt det gråtande barnet vill veta, är att du finns kvar, att du hör det, att du bryr dig om det – och varför skulle de inte få veta det? Metoden tar heller inga hänsyn till vilka orsaker som kan finnas till barnens skrik. Det kanske har ont i öronen? Magen? Tänderna? Är mer hungrigt eller törstigt efter all utmattande gråt? Nej, det är inte en barnvänlig metod.

Ursprungligen utformades metoden för att användas vid svåra sömnproblem, och med den viktiga skillnaden att föräldrarna faktiskt skulle svara barnet, lugnt, men utanför rummet mellan besöken.

Vill du använda den, i desperation efter sömnlösa nätter, föreslår jag att du gör så. Svara åtminstone barnet vid dess skrik: ”Så så, allt är bra, mamma är här. Jag kommer snart…” Att korta besöksintervallen kan också vara en bra idé.

Föräldrar jag känner som använt dessa metoder strikt har ofta delats in i två läger:
1) de som inte stod ut, där barnen inte slutade skrika utan bara skrek mer och mer. De slutade använda metoden efter en veckas lidande, och fick då ofta en tid väldigt oroliga, skrikiga och klängiga barn, innan lugnet lade sig igen.
2) de som varit nöjda, inte minst med sin egen sömn. Nackdelen är att barnen, som lärt sig att det inte lönar sig att skrika, kan komma att lida i tysthet. Föräldrar har funnit sitt barn liggande under en ihopknölad madrass tidigt på morgonen. Det blev visst oroligt under natten, kröp runt, fastnade och blev kvar där, i tyst väntan på hjälp. Eller barnen som fått kräksjuka, och spytt ner hela sängen utan att säga pip. Då har jag hellre mina röriga sjuknätter.

Sova tillsammans?

Den första tiden mår barn och föräldrar ofta bäst av att sova nära varandra. Små barn blir lugna och trygga av att få vara fysiskt nära sina föräldrar. Bara vår doft och ljudet av våra andetag är en trygghetsgaranti för de små. Lugna trygga barn är en god sak.

Många vuxna känner sig också tryggast med barnet nära intill – då vet man direkt om den lille andas och mår bra och behöver inte springa upp och kontrollera saken stup i kvarten. Trösta går också tämligen fort och lätt när man bara kan sträcka ut en hand och smeka bebisen lite mjukt, eller hjälpa den lille hitta en napp.
Om man sover nära varandra kan ljudet av dina andetag, sängens välkända knarrande eller att mumla lite betryggande: ”så så, mamma / pappa är här”, räcka för att lugna barnet och alla parter kan somna om utan att riktigt ha hunnit vakna.

Samsovning kan innebära att bebisen sover i mitten av föräldrarnas dubbelsäng under amningsperioden och fortsätter så, så länge det känns bra. Eller att barnen sover i egna sängar intill föräldrarnas, de första åren. Eller att barnen kommer tassande när de vaknar till på natten, och är välkomna då. Eller att man ställer ihop alla husets sängar till en enda jättesäng och sover där, huller om buller.

Det finns folk som oroar sig för att barnet aldrig kommer att vänja sig av med denna närhet, men min upplevelse är att ju längre barnet får sova hos en, desto tryggare blir det att både somna och sova själv senare (runt 3-4 års ålder, när trotset lagt sig och barnet känns tryggare med sig själv, har känts lagom för våra).

Vi har heller inte upplevt några problem för barnen då något är annorlunda: sover vi borta, så lägger vi barnen som vanligt intill oss. Oftast tar det lite extra tid för att det är nytt och spännande, men sedan är allt är lugnt och de sover bra. När vi har gäster har barnen gärna föreslagit, som en stor Ära, att ”Du kan få lägga mig ikväll!” och sedan noga instruerat i hur denna läggning ska gå till. Med barnvakter likaså.

Man kan faktiskt prata med, och vänja om barnen, när man vill ändra något i deras liv. Det handlar om att jobba mot ett mål. Först bestämmer man sig för vad man vill sträva mot (Ett tryggt barn? En god natts sömn? En kombination?), både för stunden och på lång sikt. Man får förbereda alla inblandade, prata om saken, lyssna på varandra och slutligen bestämma sig för en bra strategi som bär mot målet (om än på krokiga vägar ibland). Helst med mjuk övergång (t ex ”Du kan komma in till oss när du vaknar!”).

Man får tänka på, att för barnet är all förändring skrämmande. De behöver känna ditt stöd för att själva våga släppa taget. Veta att du tycker om det, att du finns kvar, hjälper till och bryr dig om. Lyssna på, acceptera och respektera barnets känslor och tankar. Det behöver inte ändra ditt mål, men kanske vägen dit? Det känns såklart ofta bättre att vara delaktig i saker som rör ens liv.

Det är inte svårt att förstå att barnet hellre sover tillsammans med dig än ensam. Särskilt inte om ni är två i dubbelsängen – varför får inte just barnet vara med? Det är inte heller svårt att förstå syskonsvartsjuka om bebisens ankomst innebär att storasyskonet puffas ur sängen. Vi har upplevt det positivt att låta syskonen sova tillsammans (båda hos oss i början, senare tillsammans på eget rum), då bygger man en stark gemenskap istället. Jag tror det är viktigt att barnen får känna att ni hör ihop, hela familjen.

Jag tror inte på att sparka ungen ur boet innan den kan flyga. Barnet växer i den takt det är moget, och ni får hjälpa det på traven, med samtal, lockande belöningar eller goda alternativ (t ex en säng i ert rum i en övergångsfas, att lägga sig hos barnet eller hålla handen tills det somnar). Efter ett antal års samsovning har vi förklarat vårt behov att sova ensamma med att det blev för trångt tillsist.

Sova i eget rum?

Problemet med samsovning är förstås att man riskerar störa varandra samtidigt, när man lägger sig vid olika tider, vänder och vrider på sig, hostar och allt vad man gör i sömnen. När barnet gnyr till eller piper i sömnen går föräldralarmet igång, ibland med pumpande hjärta och lätt ångest ”Neeej, inte nu igen, när ska jag få sooova?!?” vilket försvårar för oss att somna om.

Sover barnet i eget rum hör man inte varje smågny, och det kan underlätta föräldrarnas sovande.
Barnet kan däremot bli extra oroligt när det vaknar till på natten, och känner sig ensamt. Viktigt är förstås att man sover tillräckligt nära, och med öppna dörrar, så man kan höra om något är på tok.
Är barnet oroligt i ett annat rum måste man kanske resa sig ur sängen, gå till det andra rummet, lugna och söva innan man kan återgå till sin sköna säng. För barnet är det lite samma problem, det kanske inte var helt vaket vid första pipet, men när det behövt skrika för full hals innan räddningen kommer, då är det garanterat vaket. De vaknar också mer av en nattlig promenad till din säng, än av att bara sträcka ut sin hand för att försäkra sig om var du är.

Om, eller när, barn och föräldrar oftast sover gott nätterna igenom, är det dock ett bra alternativ med egna rum.

Syskon som sover tillsammans (efter 2 års ålder, det kan vara riskabelt att låta mindre bebisar samsova med större syskon) har samma sorts för- och nackdelar. Förutsatt att de är snälla mot varandra är de ofta en trygghet för varandra. Kanske kryper de ihop i samma säng för värme och närhet istället för hos er. Problemet kan vara om någon vaknar och väcker sin bror eller syster.

Vi kan prata för- och nackdelar, men vi kommer inte ifrån att människan är född som flockdjur. Självständighet är något vi lär oss, med tiden. Närhet känns varmt, tryggt och gosigt – även om det visst kan bli både stökigt och knöligt också. Vi vuxna trivs ju oftast bra med att sova tillsammans, men så ska barnet sova själv, i eget rum – Varför får inte det vara med? Kanske för att rädda er mentala hälsa, kanske för att rädda ert privatliv. Det är ok, men går det att fixa så att barnet också får känna sig inkluderat, välkommet?

Det finns förstås många som vill ha sovrummet för sig själva (det vill vi med ibland, och visst blir det mer och mer vårt med tiden). Men småbarn ger inte mycket utrymme för privatliv, det är så jag ser det. De behöver oss och det känns inte rätt att lämna dem åt sig själva, med sina mörkrädsla, mardrömmar och nattliga oro. Sexlivet kan man rädda genom att täcka över den sovande bebisens spjälsäng med ett lakan för en stund, stänga dörren då och då, eller leta upp ett annat ställe att mysa till det på. Så svårt behöver det inte vara.

Flytten från föräldrarummet

Det finns kanske trots allt ett bäst-före-datum på samsovningen. Vissa tycker att bebisen kan flytta ut efter ungefär ett halvår, och då brukar flytten gå relativt smidigt. De små minns inte så långt och vänjer sig snart vid det nya. Närheten och rutinerna behöver inte ändras, sängen kan vara den samma och det mesta känns igen. Oroliga nätter innebär dock en del spring för föräldrarnas del, då bebisen själv sitter fastlåst innanför spjälorna. Många kompletterar därför barnsängen i eget rum med en madrass bredvid till den jourhavande föräldern, som inte sällan kommer att övernatta därinne.

Lite större barn behöver man förbereda lite. Har ni bestämt er kan det inte bli någon diskussion om det hela, men förklara er gärna. Kanske tycker ni helt enkelt att stora barn ska lära sig sova själv. Säg då det. Kanske har det blivit för trångt i sängen, när barnet blivit större. Kanske är det något annat. Vänlig ärlighet är bra. Först kan man säga hur man vill ha det. Sedan kan man förbereda för förändringen, med hänsyn till barnets önskemål.

Kanske kan ni förbereda barnet för flytten till sitt eget rum, genom att dekorera, möblera, fixa till det utifrån barnets önskemål så att det känns mysigt att få bo där? Kanske kan en himmelssäng, en massa gosedjur eller någon fin bild på väggen kännas lockande? Skaffa gärna nattlampa med milt sken – det minskar risk för mörkrädsla och gör att barnet kan hitta till potta / toalett / ert rum vid behov.

Ni kan även hjälpa barnet bo in sig på sitt rum genom att vara där lite extra på dagarna: leka, läsa, mysa, pyssla. Mys till det ordentligt så rummet är fullt av mysiga associationer redan innan barnet ska sova där.
Ni kan också lägga er hos barnet i början, låta barnet somna med er hos sig, i sitt nya rum / sin egen säng. Så den känns lika trygg och mysig som hos er.

Förbered barnet på att planen är att det ska få somna och sova i sin egen sköna säng. Ha en mysig läggningsritual. Läs saga, sjung sång, kramas godnatt. Tänd nattlampan. Förklara att barnet kan få komma över till er säng om det vill något.

Inbjud också barnet till återförening, t ex med morgonmys i föräldrasängen. En kramstund innan man går upp kan ofta kompensera för en natt i egen säng.

26 kommentarer till Somna och sova, själv och tillsammans

  1. Nadia skriver:

    Fin och vettig läsning 🙂 väl behövd! Tack

  2. maja skriver:

    Åh så bra skrivet! Blev varm i hjärtat att få bra bekräftelse på att vi gör ”rätt” mår så dåligt av att barnen är ledsna, framförallt vid läggning! En liten fråga, hoppas det är ok Vi har en tjej som fyller tre i september och en som fyller ett i december, vilka är riskerna med att dom delar rum? Planen är att bebisen ska flytta in till storasyster i december.

    • vardagsmos skriver:

      Hej, och tack! 🙂
      Egentligen menar många barnpsykologer att det bara är bra om barnen kan dela rum! De kan då ge varandra fortsatt närhet, det skapar självklar och oomtvistad gemenskap som ger en extra trygghet – förutsatt att de är rimligt syskonkära och normalsnälla mot varandra.
      Riskerna är främst att barnen stör varandra, leker, jollrar, busar, väcker varandra eller håller varandra vakna och blir övertrötta. Det är småsaker som man får jobba med jämt, men ofta blir det lugnare om en vuxen är med dem när de ska somna.
      Risken kan finnas att de bråkar mycket, eller i värsta fall att storasyskonet gör minstingen illa. Men det märker ni isåfall på dem i andra sammanhang. Då får man jobba med relationen dem emellan, kanske stärka storasyskonets känsla av ansvar, gemenskap? Man kan för husfridens skull måna om att de får en egen plats att dra sig undan på, på rummet, för de gånger de är ledsna eller arga på varann, eller bara behöver vila och fundera lite. En egen myshörna eller en sänghimmel / draperi att dra för sin säng kanske?

      Sover de båda i varsin säng, med lillasyster i spjälsäng, är rimliga försiktighetsåtgärder vidtagna.
      Sover de i samma säng finns det fler risker, som klämning eller kvävning. Den risken minskar ju större småsyskonet är: en halvårsgammal bebis kan möjligen rulla undan, men knappast flytta på ett syskon som (oftast i obetänksam lek) brottas med den eller gömmer den i en hög kuddar (”kurragömma” blir då omedelbar kvävningsrisk). Dessa minsta behöver ständig övervakning även i den vakna samvaron.
      Vid ett års ålder är bebisen stadigare och kan bättre flytta undan saker från ansiktet, men först vid 1,5 -2 år är dess styrka och koordination god nog att ”rädda sig” i sömnen genom att t ex flytta undan en arm som ett sovande syskon råkat slänga över sig. Äldre storasyskon får också större förstånd och utgör en mindre säkerhetsrisk.
      En annan risk är fall: vid trängsel eller vilda drömmar kanske någon ramlar överbord. Rejäla kantstöd och ev madrasserat golv som skyddsnät är en bra idé.
      Har ni en dörr öppen så hör ni om något händer. Ni kan dessutom titta till dem då och då.

      Jag kan tillägga att mina sover i samma säng (från det minstingen var 3 år). Det funkar jättebra, även om de busas väldigt emellanåt så är det med kärlek. Ibland väljer de att pröva sina vingar och sover separat, gott då med, men de väljer hellre gemensakapen.

      Man kan förebygga en del syskonproblem tidigt i syskonrelationen, och ge goda förutsättningar för syskonkärlek. Det är nog det bästa sättet att göra det säkert att dela rum, så jag gör en sida med sådana allmänna råd: Syskon (se menyn och förlåt om det känns självklart).

  3. Katarina skriver:

    Tack för att du berättar så fint och mjukt om hur man kan göra med barn och sömn. Behövde verkligen dina ord idag för att sluta fundera o oroa mig över att man tillslut måste lära barn att somna själv genom att använda gråtmetoder. (Har en dotter på 6 mån som helst sover tillsammans med mig)

  4. Louise skriver:

    Hej!
    Tack för att du skrev så fint! Satte sig mitt i hjärtat hos mig. Min son som är snart ett år har ett otroligt stort närhetsbehov och vill inte sova i egen säng. Detta har oroat mig eftersom de flesta verkar ha sina barn i separata sängar och jag får alltid kommentarer om varför han inte sover själv.
    Tro mig, vi har försökt. Nattat i sin egen säng (måste hålla handen), nattat i vår säng och flyttat över, utröttningsmetod (han somnar väl när han är riktigt trött) i sin egen säng. Men han vaknat alltid!!! på natten och skall över till mig. Nattar jag om i hans säng så tar det evigheter.
    Sover han hos oss så får vi i alla fall sova lite alla tre. Får bara dåligt samvete och ångest över allt detta, så tack för att du skrev ovan text!
    Känns lite bättre i mammahjärtat nu 🙂

    • vardagsmos skriver:

      Tack båda! Vad glad jag blir om min text kan ge stöd i er egen känsla och övertygelse, det var ju därför jag skrev den. Att se och förstå barnets närhetsbehov är att vara lyhörd och omsorgsfull – varför ska vi behöva ifrågasätta det, och oroa oss för bristande föräldrakompetens? Det är ju helt rätt! Jag kan allt om dåligt samvete och oro för vad man tror att man ”borde” göra. Provade mig fram med olika rekommenderade metoder, med varierande resultat på stackars storebror.
      Många långa samtal med BVC, erfarna barnskötare, andra mammor och egna erfarenheter lärde mig att… det är inte så noga exakt vad man gör eller hur, om man ser till de viktigaste och bakomliggande behoven. Det är bättre för alla att ta det mer som det kommer och anpassa oss efter hur barnet och man själv mår, och hur trygg man känner sig i olika situationer. Var betydligt mer avslappnad med lillebror som alltså sov intill oss i drygt 3 år (och storebror i samma rum), och numera sover gott själv – men bäst med storebror.
      Så länge man svarar på barnets signaler och ser till att det mår bra, då kan det inte bli så fel. 🙂

      • Louise skriver:

        Nej man tycker ju inte det 😉
        Man är ju trots allt deras mamma och lyhörd har varit mitt förnamn sedan han föddes. När barnet (trots avklippt navelsträng) sitter fast i en och man inte ens kan gå och göra nr 2 själv så klart att han inte vill sova i egen säng.
        Skall man bryta detta? ”Du lille vän får inte vara hos din mamma längre, som du sååååå gärna vill” ”Utan du skall, sova själv?!”
        Jag går sönder! Jag kan bara inte med! Att höra han skrika, ståendes i sin spjälsäng gör att mitt hjärta brister. ”Gå en promenad medan pappan lägger” Varför då? Jag vet ju att han skriker som bara f efter mig! Jag veeet det! Suck! Är inte bitter, bara trött!
        Han är vaken nästan varje natt mellan 2-4 och jag orkar snart inte mer. Sömn på dagen? Sömn på natten? Han verkar inte intresserad. Aktiv som få och gick innan han skulle fylla 9 månader. Energisk helt enkelt.
        Världens finaste och roligaste, min stolthet! Men uhh vad trött jag är.
        Ledsen, men behövde bara skriva av mig. Kände så igen mig i många av dina inlägg. Känns skönt å läsa att det finns fler som ibland känner frustration och inte bara har happy happy joller joller hela tiden 🙂

        You made my day!!! Tack igen! Skall fortsätta läsa dina inlägg. Du får bli min guru just nu 😉

  5. Sara skriver:

    Vettig läsning! Du beskriver precis så som vi känner och det som passar vår familj bäst. Alla är givetvis olika och olika metoder passar mer eller mindre bra. Men anser, och instämmer med att det är verkligen något fel med Anna Wahlgrens metoder. Och 5 minuters metoden förstår jag inte hur den ens har kunnat vinna popularitet. Jag blir ledsen och arg när jag läser om människor som utsätter barn för detta. Det enda de vill är ju att få trygghet och kärlek. När ska människor lära sig att lyssna på intuition och medkänsla istället för ”metoder”. Tack för bra läsning. Hälsningar Sara

  6. Maria skriver:

    Hej! Vi har en dotter på 2,5 år som har sovit i vår säng igen sedan i januari (när vi alla 3 blev sjuka). Innan dess somnade hon själv på sitt eget rum, men nu turas vi om med att ligga bredvid henne tills hon somnat. Oftast går det fort men det händer att det tar upp till 1,5 timme. Men egentligen är det mest omgivningen som har sina åsikter och som gjort att ikväll skulle bli kvällen hon skulle sova på sitt eget rum i sin egen säng igen. Hon gick med på det men det slutat med att min man nu ligger bredvid henne i vår säng igen… Jag hittade din fina mjuka text medan hon grät i sin säng och började ångra mig med en gång. Hon är inne i en känslig period och behöver mycket närhet och bekräftelse. Nu inser jag att hon även behöver det på nattetid. Tack för dina klara ord!

    Jag undrar bara om du har tips att begränsa tiden vi ligger bredvid henne. Eller ska vi bara acceptera att hon behöver det just nu?

    Mvh Maria

    • vardagsmos skriver:

      Jag tror att du vet bäst själv. 🙂 Ni verkar uppmärksamma på er dotter och då ordnar det sig. Mitt tips, om du ändå vill ha det, är att slappna av, gilla läget just nu och inte oroa er för att ni gör ”fel” som tar hand om ert lilla barn. Då kommer hon också att känna sig lugnare i nattningssituationerna. Kan hon känna sig säker på att ni stannar kvar, och inte upplever att ni är stressade över att vara där, går det ofta fortare att somna.
      Ge det kanske en vecka när ni avsätter den där dryga timmen varje kväll. Ta med en tidning att läsa eller passa på att sova själv en stund. Andas djupt och lugnt.
      Om det inte går fortare att somna efter den där veckan kan man fundera på andra saker som:
      Hur mycket hon vilar respektive motionerar på dagen? Mina somnar bäst när de varit och sprungit ute i skogen eller badat eller på andra sätt blivit rikligt stimulerade (utan att bli stressade) och tömt energireserverna ordentligt under dagen. Å andra sidan kan vissa saker bli alltför stimulerande (t ex en främmande miljö, många intryck och låg möjlighet att påverka dem), orsaka stress och få motsatt effekt. Vissa barn kan få för mycket motion, kanske för sent på kvällen, bli uppspelta och behöver då varva ner mer innan läggning. Lååång saga eller väl igenkända, supersnälla TV program kan avrunda sådana kvällar.
      Man kan fundera på om hon ätit något sött på kvällen (vi har nästan aldrig efterrätt på kvällen! Då somnar de inte före 22!)
      Det kan också vara att hon har vuxit och ändrat sitt sömnbehov, ibland är det lättare att somna om de helt enkelt får lägga sig lite senare?
      Jag tror att det löser sig med tiden, det mesta. Det viktiga är att det känns rätt, för stunden, även om man har en långsiktig framtidsplan som man strävar mot. När det känns ohållbart får man ändra något. En liten sak i taget som tar en mot rätt spår igen.
      Kanske kan ni efter en stunds kvällsmys gå ut en stund, och titta till snart igen. Lägga er igen och bli kvar en stund, sedan gå ut en sväng till. Man kan förklara hur man tänker göra redan innan: ”jag kommer att behöva… ringa ett samtal / stoppa in en tvätt – så då går jag ut en liten stund, men kommer strax igen.” Första gången väntar barnet säkert, men efter ett par nätter, när det märker att man faktiskt kommer, börjar det slappna av och kanske kan somna medan det väntar.
      Vi har också fått natta i timmar ibland. Tvivlat. Stressat över all egentid som försvann. Men det blev 5 minuter så småningom. Nu kan jag glatt vinka godnatt till två glada söner som somnar själv – ibland efter 2 minuter, ibland en viskande-bustimme senare. De KAN somna och sova själv, i varsin säng, om man förklarar varför (t ex den ena vill ligga och läsa en stund till, eller den andre är sjuk). De bara föredrar sällskap. Och det är väl ok? Det gör ju vi också. Jag tycker inte att det är så konstigt. 🙂

  7. Stina skriver:

    Hej, jag tycker också mycket om den här texten och har fått mycket hjälp av dina råd kring amning osv. Du låter klok och erfaren och jag hoppas därför att jag kan vända mig till dig med en fråga. Saken är den att min dotter är 6mån och JAG har egentligen inget emot att samsova med henne på natten. Problemet är att hon bara somnar och somnar om med hjälp av bröstet (skulle ha tränat henne att somna utan tidigare som du skrev om men sömnen var för dyrbar då för att jag skulle våga riskera något) och tar jag ut det för tidigt så söker hon det i sömnen tills hon vaknar. Jag tror hon vaknar oftare än vad hon skulle behöva göra (bvc säger atthon inte behöver äta på natten längre för hon väger över 9kg) bara för att hon vant sig vid att a bröstet i munnen och hennes dagsömn kräver också att jag ligger intill med bröstet hela tiden varje gång (förutom i vagnen och selen) Jag vet inte hur jag ska kunna vänja henne av med bröstet och ge henne bättre sömn om hon sover intill mig hela tiden. Jag är också rädd att hon ska trilla ur vår ganska höga säng när hon börjar rulla och krypa och då skulle spjälsängen vara tryggare för henne.

    Jag tror därför på ett sätt att ditt sätt att vänja henne vid att sova i egen säng skulle kunna vara bra både för henne och familjen men det är just tanken på att inte ge henne det hon vill ha och ”svara” som är så svårt. Jag vill ju ge henne ”allt”, och speciellt all trygghet jag kan.

    Bvc säger att hon är så stor nu att hennes tillit inte tar skada av att gråta lite utan att bli upplockad direkt men kan man lita på dem?

    Mitt ideal skulle vara att hon kunde sova utan bröstet och att hon kunde sova själv i spjälsäng om jag måste gå och göra något annat men att hon kunde sova hon mig när jag ändå vill vila eller sova.
    Min fråga är, finns det något sätt att vänja barn vid en sådan ”medelväg”? Och kanske också om du tror att hon är för liten för att lära sig med jojo/uttråkningsmodell?

    Hoppas att jag inte varit för långrandig, det skulle verkligen vara jättesnällt om du orkade läsa och svara!

    • vardagsmos skriver:

      Hej, och tack för förtroendet!
      Du låter både klok och lyhörd, så vad du än bestämmer dig för att prova kommer det att bli jobbigare för dig än din dotter, tror jag. Du kommer att anpassa modellen till ditt barn så att hon inte far illa. Däremot tror jag att du är mycket trött (man blir ju det av täta amningar och nattvak). Jo tröttare man blir desto svårare känns det mesta. Förändringar kräver ju att man orkar ta itu med det man vill eller behöver göra, går igenom krisen och ut på andra sidan. Lite kris blir det ju, för din dotter och för dig, men jag tror inte heller att du behöver oroa dig för att hon ska ta skada. Inte om du väljer en någorlunda mjuk medelväg – som du ju tänker dig.
      Jag tänker att det är skillnad på gnäll och gråt, och dessutom på ledsen och ilsken gråt. Jag vill alltid trösta, lyfta upp eller lägga mig intill vid förtvivlad gråt. Men lite gnäll kanske inte är hela världen, om jag gjort vad jag kan för att barnet ska vara bekvämt och känna sig tryggt. Och lite arga kan de få vara ibland, även om man kan försöka lugna / trösta då med. Ilska kan låta som gråt, onekligen, men om man t ex ligger hos sitt barn med tröja på så det inte når bröstet, erbjuder napp istället och all kärlek och tröst man kan – så kan man utgå ifrån att den gråt som kommer är mer arg / besviken för att inte få som man är van, än ledsen / ängslig förtvivlan. Håller du med?
      Alternativ till bröstet kan vara en nappflaska med vatten, eller en napp. När du matat henne mätt så kanske du kan gömma undan bröstet, ligga kvar hos henne och erbjuda alternativa snutt-objekt. Det blir ofta så att ett besviket barn inte accepterar alternativet, men det finns där, och du finns där, och då visar du att ”det är såhär vi gör nu, det är annorlunda men ingen fara, det går bra”.

      Jag har sovit hos mina gråtande barn de nätter de vant sig av med napp / tumme (det sista brukar tydligen vara svårt, men blev så illa tvunget då han hade slagit loss en tand och hade ont i munnen). Sorgliga ont-i-magen nätter som vi genomlevt tillsammans. Visst är det en kris, men en vi hjälper dem igenom så gott vi kan (välj om möjligt en natt när du kan få avlastning nästa förmiddag och sova ut lite). Och nästa natt blir bättre. De vänjer om sig fort – men jag tycker inte heller att man måste vänja av sig med närheten samtidigt som man vänjer om sig från snuttandet och allt är jobbigt. Det är ju då de behöver trösten som mest.

      Välj en sådan medelväg som du känner att du trivs med och som fungerar för din familj. Jojo- och uttråkningsmetoden kan du säkert använda när hon vant sig vid att somna utan bröstet i munnen. Det är inte farligt att prova. Jag hade spjälsängen intill min säng; la mig i början intill vid nattning, senare lämnade jag dem att somna själv, när det funkade bra. I perioder fick de somna på min arm, så lyfte jag dem till spjälsängen i sömnen. Det kändes bra för oss att vara lite flexibla, men ha ett mål om att kunna somna själv i sikte, så att säga. Sedan har jag lyft över dem till min säng framåt småtimmarna om det behövdes nattmatas eller förkylningströstas eller så. Då har man närhetsstunderna kvar – samtidigt som man blir lite friare under sovstunderna och kvällstimmarna.

      Jag tror det är bra att vara någorlunda konsekvent, så att om du vill lägga henne att sova i egen säng / vagn så är det det du gör (även om du ligger / sitter intill och kanske håller handen eller så). För annars blir det liksom samma ängslan varje gång: ”Får jag vara hos dig eller inte?”. Å andra sidan kan man ju välja en tid eller plats då man rutinmässigt sover ihop – morgonvilan t ex, eller eftermiddagsluren.
      Alla principer kan behöva brytas. Min äldste somnade hur bra som helst själv i egen säng mellan 4- 6 månader, då han plötsligt absolut inte ville sova där alls (han höll på att få tänder, visade det sig, var orolig och behövde visst plötsligt äta nattmat igen). Det fick bli nattmat och några tillsammans-nätter, sedan var det lugnt igen. Tills nästa orosfas när han behövde hålla handen. Men okey då, liksom. Man får ändra rutiner efterhand som behoven skiftar.

      Din dotter kan ju sova i vagnen och selen, så visst kan hon, det är bara mysigt och vant med bröst och dig nära. Om vagnen faktiskt funkar att sova i på dagen kanske du kan utnyttja det och lägga henne där inför vilostunderna på dagen? Om hon är mätt och trött går det kanske ganska lätt att somna där, då vaggandet brukar kännas sövande och lugnande. Det kan man utnyttja när man vill vänja dem att somna ”själva”, fast vi är nära.
      Och visst kan du fortfarande vara nära vid nattningen en tid. Lyfta över henne i egna sängen när hon somnat? Och åter till din säng först om hon vaknar och inte somnar om på natten? Eller kanske det räcker att hålla handen genom spjälorna? Hur du än väljer så blir det ingen fara för ditt barn, så länge du bryr dig så mycket om henne.
      Hoppas det var något slags svar på dina frågor. Hör gärna av dig om det är mer du undrar, eller bara berätta hur det går!

  8. Stina skriver:

    TACK! Vilket fint och engagerat svar : ) Du får det att verka görbar! Jag tycker det låter rätt att tänka att det ÄR en kris men att man är där för henne genom den, klokt också att ta det i två steg så att övergången blir mjukare och skönt att kunna vara nära när man slutar med snuttandet. Jag och min man ska prata ihop oss om en bra strategi så återkommer jag om hur det går : )

    Några frågor på vägen:
    I natt kollade jag klockan de gånger utdrivningsreflexen gick igång vid snuttet och det var vid 12, 02 och 04. Hon suger inte på, men hon klunkar i sig det som kommer i halvsömnen och är alltså van att få lite snacks på natten även om hon i strikt mening inte behöver det. Det jag funderar på är om slutet på sovsnuttandet också ska innebära slutet på nattätandet eller om jag borde lägga in ett tillfälle där hon får bröstet för att effektiväta. Det kanske bara blir förvirrande för henne?

    Jag tänker att det nog lätt kan bli så om hon börjar gråta mycket att jag kommer vilja pröva massa vyss, eller klapp i rumpan eller andra alternativa ”hjälpmedel” och sedan byta oftare och oftare ju oroligare jag blir, men att det kanske är bäst i längden att lära henne komma till ro stilla, intill med lite sssh-ljud och klappar? Men att det då kanske blir att hon gråter sig till sömns intill mig de första nätterna? När dina små slutade med napp och tumme, grät de sig till sömns intill dig i sängen?

    Tack så jättemycket igen!

    • vardagsmos skriver:

      Hej igen!
      Det finns olika åsikter om hur man ”ska” och ”bör” göra, och jag tror att det finns olika sanningar för olika barn.
      När din dotter nu är van att både snutta och småäta tror jag att det är klokt att vänja om en sak i taget:
      -Först vänja henne att somna, mätt och go efter maten, men utan bröstet i munnen. Fortsätta mata en eller ett par gånger om hon vaknar och är ledsen och inte somnar om med bara napp (man kan ju prova ett snuttalternativ först, men blir hon upprörd är det nästan bättre att mata tror jag, sedan ta ut bröstet och natta utan). Jag tror det allra viktigaste när man försöker natta de små oroliga, är att vara nära och andas djupt och lugnt. Inte stressa eller som du skriver prova massa olika insövningsmetoder. De blir ju lugnare när vi är det.
      -Sedan kanske vänja att somna eller iallafall sova en stund i egen säng. Jag tror att hon kommer att somna om lättare efterhand, när hon vant sig av med snuttandet. Då blir det också automatiskt färre nattmatningar inom ett par veckor (fast kanske lite desperat napp-letande…). Och då kanske man kan försöka styra det till ett nattmål.
      -Sedan brukar de stå sig längre på fast mat än på bröstmjölk, så att hon nog inte blir lika hungrig efterhand som hon äter mer gröt och puréer till kvällsmat (och i början fortsätter amma en slurk efteråt). Då kanske du kan erbjuda vatten på flaska till natten, istället för bröstet.
      Min äldste slutade nattäta vid 3 månader (men ville amma igen vid 5-6 tiden på morgonen). Min yngste, som ofta hade magknip, åt varannan – var tredje timme i ett halvår, och behövde sedan fortfarande en slurk framåt natten för att inte bli ledsen. Jag bytte ut den slurken mot vatten på flaska i en avvänjningsfas, runt 8-10 månader när han åt mer fast mat och bröstmjölken ändå var på delvis utfasning. Då verkade han heller inte så hungrig egentligen, det var mer snutt. Vatten var han ju inte så nöjd med, eller intresserad av, men det var inte så illa heller. Det kan kännas skönt att bjuda ett alternativ iallafall.
      När mina har ätit dåligt på kvällen, även senare i livet, ställer jag ibland fram vatten och ett rån eller knäckebröd eller så till dem. Då finns det där om de behöver, men det är inte så spännande att det är så att säga lönt att vakna för… 🙂

      Ja, ett par gånger har barnen gråtit sig till sömns intill mig i sängen. Det gör så ont i mamma hjärtat. Fast jag försöker vara stadig och lugn så att de ska känna sig trygga, brukar jag gå därifrån och gråta en skvätt själv efteråt. Men jag tänker – när jag kan tänka rationellt kring det (dvs inte just då) – att det inte är farligt att vara ledsen, eller arg. Man måste få lära känna sina känslor. Vi måste liksom låta dem, men jag tror det är bra att stötta dem igenom det, så att det känns hanterbart och inte så farligt. Och ofta känns det okey där någonstans, att man visar sin goda vilja, man är nära och tröstar så de känner sig någorlunda trygga fast det är något jobbigt som hänt. De har nästan alltid sovit lugnt sedan (undantaget de gånger det hänt något akutjobbigt, t ex när någon slagit sig. Då märker man att de drömmer om det som hänt).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s