Sprut-skräck

Härom veckan skulle Lillen få sin första vaccination på skolan, utan oss.
Han var så rädd, den unge mannen, inför denna spruta. Han ville bli sjuk så att han skulle slippa. Han ville rymma. Han ville inte leva längre. Ingenting var värt att leva för när det fanns sprutor i världen.

Han är inte måttfullhetens mästare, min son.

Han har fått halsmandlarna bortopererade, utan att reagera negativt på slangar och sprutor. Tvärtom var han så helnöjd med behandlingen (och mängden glassar han tilldelades efteråt) att han flera gånger bett att få göra om operationen. Typiskt honom var förstås att han trots lugnande spruta var vid full vigör och själv promenerade in till operationssalen, klättrade upp på operationsbordet och började ställa intresserade frågor om hur allt skulle gå till. Efter operationen var han den på uppvaket som vaknade först, trots att han var sist klar. Han tycker det där med att sova är lite onödigt, helt enkelt. Det ska vara full fart framåt, tills man stupar, eller blir nedsövd då.

Vaccinationer verkar dock vara en annan femma. Vi skulle på semester i somras, och behövde skydd mot hepatit, tyckte vi föräldrar förståndigt. Det tyckte också Lillen verkade nog så bra, tills han kom öga mot öga med vaccinationssprutan. Då fick han panik, försökte fly, höll stadigt tag i tröjan för att slippa blotta armen… Att vi pratat om det innan, bad honom slappna av och lovade glass efteråt hjälpte föga. Han visste nog att vaccinationen var viktig och bra, han var sugen på glass, men han ville ändå inte bli stucken. Känslor är ofta starkare än aldrig så kloka tankar.

Jag fick lirka loss tröjan, hålla fast och försöka lugna, men han spände sig som en stålvajer så att sköterskan blev stressad och sprutade så fort hon kunde.
Lillen, som var i fullt panikläge, tyckte förstås att det gjorde JÄTTEONT och skrek som en tok.
Jag kände mig som en förrädare.

Nästa spruta fick pappan sköta. Han tog på sig tålamodskoftan och lugna rösten och lyckades övertala Lillen att ta sprutan. Det var inte en glad Lillen som blev stucken, men det gick. Han började genast våndas över den spruta som skulle följa upp de första, om ett halvår.

Så började skolan och det visade sig att tvåorna skulle vaccineras i höst. Pappan och jag bleknade något, bet ihop och tänkte på något annat tills det blev dags.

Vi undvek att prata om den kommande sprutan för att inte förstöra hela terminen med ständig skräck, men informerade förstås veckan före, för att kunna ta diskussionen med honom. Lillen var jätterädd. Alla stressnivåer på topp, rösten gäll, svetten lackade vid blotta tanken.

Vi pratade avslappning. Lillen menade att han inte kunde slappna av, fast han försökte. Han hade provat sist och det hade inte hjälpt alls, tyckte han. Jag, som ju känt hur spänd han varit, visste ju att han inte varit i närheten av någon avslappning. Men hur lär man ett litet energiknippe med explosivt humör att slappna av? Han har bara ”På” knappar, och en eller annan Jetmotor.

Nå, efter en ordentlig motionsrunda i skogen var stresshormonerna så låga att vi kunde tala om saken. Jag förklarade hur jag övat på profylaktisk djupandning när jag skulle föda barn och att det faktiskt hade hjälpt. Någonstans mellan mina förklaringar om att frusta som en ko och testa effekten med ”tusen nålar”, fångades hans intresse och vi övade flera gånger. Hålla andan. Andas ut med ett jätteprust. Hålla andan. Andas in… Titta mig i ögonen, seså, få läpparna att fladdra ordentligt!
Helgen och kvällen före sprutan jobbade vi med avslappningsövningar och distraktionstankar. Storebror tipsade så fint om att tänka på havet och fåglarna som flög mot solnedgången, men Lillen bestämde sig för att tänka på datorspel istället.

Och det gick! Lillen erkände att han hade sprungit ut och gömt sig bakom en vägg först, men sedan hade han tänkt att det var lika bra att göra det, så han hade bestämt sig, kavlat upp ärmarna och gjort det. I famnen på hjälpsam sjuksköterska kändes det inte så farligt heller visade det sig. Jag hämtade en nöjd och glad kille som var stolt över att ha tagit sin vaccinationsspruta!

Med detta vill jag säga: Det behöver inte vara kört, för att det blir fel ibland.
Det kan gå att vända på dåliga erfarenheter. Skapa nya. Hitta samsyn och förhållningssätt som fungerar för barnet det gäller. Inte alltid är det samma sätt som passar oss.

Publicerat i Familjeliv, Familjeliv 2015 och framåt, Tänkt och tyckt | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Vårstädning

Vi har pimpat vårt hem! Det ser nästan home-stylat ut!

Det tog ju sin tid, att få badrummet färdigt. Först trodde vi att det var färdigt. Snyggt kaklat var det, taket målat och golvbrunn, wc och handfat på plats.
Sedan kom vi på att vi behövde förvaring också, inte bara snygga blanka ytor. Toapappret behövde hänga någonstans och handdukarna också, gärna. Högen på golvet kändes inte hållbart.
Nå, det var ju ganska lätt fixat, jämförelsevis. Några krokar som fiffigt klistrades upp på det blanka kaklet. Bara för att trilla ner igen, när man hängde en handduk på dem. Vi fick köpa dyrare varianter, klistra upp dem med misstänksam min och invänta raset. Det kom inte. Ekonomen, eller kanske snåljåpen, i mig är desillusionerad. Men vi har iallafall fungerande upphängningsanordningar nu. Och inga hål i vår fina nya fuktspärr.

Detta med att renovera förde in oss på nygamla jaktmarker: byggvaruhus och inredningsbutiker. Plötsligt tyckte vi att ingenting vi äger passar ihop, allt är gammalt, fult eller trasigt – ibland både och. Jag drabbades av tunnelseende och ville ha nytt av allt. Maken lade vissa band på min inredningsiver, men inte utan att själv dras med i tankebanorna. Efter ett IKEA besök kom vi hem, lika lyckligt rödrosiga båda två, med inte mindre än två dödsstjärnor, dvs deras nya PS lampor. Barnen blev också förtjusta, milt sagt.

Dödstjärnan exploderar!  (Gillar vår nya lampa!)

Dödstjärnan exploderar!
(Gillar vår nya lampa!)

När vi väl kommit igång med utrensningar och uppiffningar, snubblade jag hela tiden på förvaringsproblemet. Var ska man göra av allt bråte-som-ändå-kan-vara-bra-att-ha? Jag smidde storslagna förvaringsplaner, köpte plastbackar, fyllde dem och travade upp dem i klädkammare och garage. Men det räckte inte. Vissa saker behöver man lättillgängligt.

Vi började med att skaffa en större hatthylla och ett skoskåp till vår stackars överbelamrade hall, och tänk – det hjälpte! Visserligen är hallen fortfarande överbelamrad, men inte lika mycket. Man kan se golvet. Ibland. När vi inte har gäster.

I samma hall ståtar numera också två nya vägglampor på varsin sida spegeln. Det ser riktigt ståtligt ut. Om man bortser från de kladdiga märkena av barnahänder på spegeln.

Det är iallafall bättre än förut. Nästa projekt: måla trappan, tapetsera om, dölja sladdarna... äh, vad jobbigt det blev. Vi har iallafall belysning i vår sjuttiotalshall.

Det är iallafall bättre än förut. Nästa projekt: måla trappan, tapetsera om, dölja sladdarna… äh, vad jobbigt det blev. Vi har iallafall belysning i vår sjuttiotalshall.

Av bara farten byggde vi om lite på barnens rum. Blocket-fyndade ny-gammal säng med inbyggd förvaring, skaffade fler hyllor och vips! -kunde man ta sig fram på Lillens rum igen! Han blev mycket nöjd.

När hösten närmade sig tog vi tag i de gamla Loppis-planerna också: barnen fick sälja av sina gamla, utsorterade kläder och leksaker. Saker som legat i garaget och tagit upp plats i flera år. Visserligen är inte barnen vidare förtjusta i tanken på att göra sig av med någonting, någonsin, men de är å andra sidan ganska sugna på att tjäna egna pengar. Och pengar blev det, faktiskt, i förtjänst på loppisen. 200 kronor var tjänade de ihop!
Jag tycker det känns jättebra att barnen lär sig lite om pengars och sakers värde genom att både kunna köpa egna saker ibland, och tjäna ihop pengar till sådana inköp.

Och här ligger jag nerkrupen i frasiga nytvättade sängkläder med söta blommor på. Också det ett välkommet inköp under home-styling-perioden i våras. Man kan må som en drottning. En stund till iallfall. Sedan kommer barnen hem och det blir liv och rörelse, nya kladdmärken och skor som inte vill trängas på hyllan med de andra. Det ska fixas mat och läxor och bytas om till kvällens träning.
Man kan konstatera att tiden och intresset för homestyling tillfälligt gått över, vardagen tar vid och livet går vidare. Men det blev iallafall lite snyggare. Ett tag.

Publicerat i Familjeliv | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Livspussel

Okey, man bryter ner problemet i små bitar så blir det mer lättuggat:
Pågående badrumsrenovering. Bortrest man. Sjuka barn. Nytt jobb. Häst att passa. Sjuk mamma att hjälpa.
Var börjar vi?

Badrummet. Det tog en dag, sedan var allt vi känt som vårt badrum spårlöst borta. Inte bara handfat, badkar och toalett, nej, här revs väggar och golv, det borrades djupa hål i betonggrunden och rördes om bland rör och eldragningar.

Den oroväckande inledningsfasen till grundligt renoveringsarbete: "Ut med rubbet".

Den oroväckande inledningsfasen till grundligt renoveringsarbete:
”Ut med rubbet”.

Vi har tömt hallen på kläder och skor för att hantverkarna ska komma åt badrummet utan att damma ner allt i sin väg. Vissa kläder gömmer sig i garderoben, så belamrad av tonvis kakel och fog, så den går inte att öppna. Andra är förvisade till ett vädringsställ på verandan. Vi hittar ingenting. De kläder vi når är frostbeklädda på insidan. Alla vantar är spårlöst försvunna.
Efterhand som renoveringen fortskrider hamnar fler och fler verktyg och tillbehör framför byrålådor, garageportar, redskapsbodar och annat man behöver komma åt ibland.
Vi kommer inte längre in i vare sig garage eller verkstad, vilket försvårar alla mina plötsligt påkomna planer att Storstäda, nu när man ändå är igång. Hurtfriskt inskaffas gipsankare och vägghyllor, plastbackar för Praktisk Förvaring, nya klädhängare och skohyllor… men vi kan inte vare sig sätta ihop det eller sätta upp det, så våra nya fiffiga förvaringssystem förvaras, tillsammans med allt bröte de är tänkta att dölja, mitt i hallen, i vägen på golvet. Vi leker ”pricka golvet mellan prylarna” där vi vingligt trippar fram i vårt hem, vår borg. Allt är dammigt, trots hantverkarnas goda intentioner och daglig dammsugning.

Fadren drog åstad söndag förmiddag, i snömodd. Vi tog vara på slasket med snöbollskrig och skrapade ihop en pytteliten, men mycket söt, snögubbe. Dessvärre skruttade sönerna ihop mer och mer ju längre dagen framled. Hosta, snörvel, feber. Jaha, det fick bli en sådan vecka. Igen.

Vi löste måndag och tisdag med att jag bara jobbade 3 timmar, sönerna var hemma själv med kakelkillarna och storebror tog ansvar för lillebror. Han t o m lagade lunch åt dem båda (ok microvärmda rester dag 2, men ändå). När jag kom hem tog jag ut dem i friska luften, fyllde dem med c-vitamin, spelade lite boll och läste saga, i ett försök att göra allt hälsofrämjande arbete på en och samma gång.

På tisdag kväll hade Lillen arbetat upp sig till 40 graders feber och det var inte längre fråga om att skapa tillfälle att motionera. Dock hade jag stalltjänst. Bökigt. Nå en snabbis till stallet om jag hade mobil med mig, så de kunde ringa om det blev kris? Bra idé – om inte mobiltelefoneländet gått i strejk. Det blev till att svepa in barnen i tjocka vinterkläder, packa in dem i bilen och köra stalltjänst i racerfart.
Onsdag vågade jag inte lämna dem alls för jobb, det rosslades svårt och ingen av dem ville längre röra sig ur soffan. Dåligt mammasamvete, dåligt jobbsamvete.
Torsdag, äntligen var maken hemma och kunde vabba halvdag så jag kunde jobba halvdag, sedan bytte vi.

Nu sitter äldste sonen och våndas över en veckas läxor att ta igen, fortfarande med feber och hosta. Vi våndas över att behöva tjata, peppa, förklara, uppmuntra och tjata lite till. Han hatar läxor. Tycker sig ha så mycket roligare och intressantare saker att göra. Som att läsa ut sista Harry Potter boken, på två dagar. Se you-tube videos på engelska. Programmera om ett datorspel. Bygga enormt invecklade labyrinter och laboratorium i Minecraft… Han är inte dum, grabben. Bara inte intresserad av det andra ber honom göra.

Yngste sonen har vuxit samman med ett Pokemon-datorspel. Det suger livskraften ur honom och vi orkar inte engagera oss i att slita honom därifrån. Vi har en klädkammare att rensa ur, för att bli av med lite av bråten i hallen.

Min mamma behöver ju också lite hjälp (hon har fått alzheimers, och det kunde utgöra ämnen till en helt egen blogg, men får nämnas som bisats i detta sammanhang), men henne har jag inte sett på flera veckor. Kan ju inte åka dit och smitta henne med allsköns sjukor… men kan då inte heller hämta räkningar som behöver betalas eller sköta sådant småfix som hemtjänsten inte hinner med. Klurigt. Vi pratar i alla fall i telefon och hon verkar vara vid gott mod för det mesta.

Imorgon ska maken åka på ny tjänsteresa. Jag har fortfarande två sjuka barn, hantverkare att öppna för, ett jobb att försöka klämma in och ett föräldramöte på kvällen som jag inte vet hur jag ska lösa utan barnvakt. Skolan tycker dessutom att sönerna borde vara friska nu, så jag har dåligt samvete för att ha haft dem hemma för länge.

Någon som kan känna igen svårigheten att få ihop vardagspusslet?

Publicerat i Familjeliv 2015 och framåt | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Vintern som gått

Det har gått ett par månader sedan sist. Livet, julen, nyår, nytt jobb och lite av varje har hänt. En liten sammanfattning i bilder:

Vintervilande träd iklädda frosttäcke. Så vackert.

Vintervilande träd iklädda frosttäcke. Så vackert.

I adventstid busade dinosaurierna runt i mindre omfattning än förut, ty sönerna verkar vara oss på spåren. De tycker fortfarande att det är kul att hitta förrymda dinosar lite varstans, men det är mer fnissigt än uppspelt eller förundrat numer.

Dinosar leker dockteater.

Dinosar leker dockteater.

Här har de intagit granen, virat in nallen i glitter och ställt till det.

Här har de intagit granen, virat in nallen i glitter och ställt till det.

Inför julafton var det ju mycket att stå i som vanligt. Föräldrar for runt och städade, bakade och la in sill (jajamensan! Jag är mycket stolt över min senapssill!). Sönerna förde noggrann julklappsbokföring. Tack vare den stora secondhandbutiken nära oss kunde de mycket hemligt smita iväg och handla egna presenter till oss och varandra utan att bli ruinerade på kuppen. Storebror kunde heller inte sluta skaffa julklappar åt alla och envar. Han fixade fler och fler, jag tror att Lillen fick 4-5 stycken till slut. Alla hans lärare fick också varsin. I år var han nästan mer sugen på att ge än att få. Nästan.

Hur många paket får var och en? Vad kan det finnas i dem?

Hur många paket får var och en? Vad kan det finnas i dem?

Sönerna hade ett långt skönt jullov. Vi tog det väldigt lugnt i år, iallafall efter själva julafton. Det kändes viktigt. Lillens nya hobby blev att vara eldvakt. Han tog uppgiften på stort allvar. Eld är lite magiskt. Han blev så stilla där han satt.

Lillen är eldvakt.

Lillen är eldvakt.

Det kom ju till och med lite snö på slutet. Först var det pudersnö. Bröderna kastade sig ut i pulkabacken, gjorde lite änglar och sådär, men sedan behövde de ett Projekt. Skrapa ihop snön till ett berg, och kasta sig i det, blev målet. Det tog minst en timme att skrapa ihop yrande pudersnö till en hög stor nog att kasta sig i. Sedan turades de om att ta sats och kasta sig i högen med magarna först. Viss besvikelse kunde anas över att snön inte uppförde sig som en stor kudde, och att fallen blev tämligen platta, men det stoppade dem inte.

Dagen därpå var det kramsnö. ”Äntligen!” tyckte snöbollskrigs-lystna pojkar. Det blev snögubbar, en hel familj faktiskt. Sedan var det dags att bygga ett stadigare berg, att gräva en grotta i.

Bästa stunden i snögrottebygget, när man når varandra i mitten!

Bästa stunden i snögrottebygget, när man når varandra i mitten!

Vi föräldrar åkte pulka vi med. Eller pulka och pulka, vi har avancerat till snowracer, tefat och olika åkbrädor. Till och med skruttiga mamman har lyckats stå på en snowboard, en hel backe ner (mycket låggradig sluttning, men ändå).

Våra kaniner har tuggat hö, tiggt mer morötter än vad som rekommenderas att de får äta och skuttat runt fötterna på oss ungefär som vanligt. Tyvärr behövde vi avliva systern till svarta Fluffis – fina gyllene Vittuss – i höstas. Hon hade på okänt vis brutit käken och hade ont, stackars lillfina. Vi var med henne hos veterinären och klappade tills hon somnat in, sedan begravde vi henne under rabarberbusken i trädgården. Det var stor sorg i familjen och den svarte brodern som var ensam kvar mådde inte bra. Vi beslöt att skaffa en ny kompis till honom, och välkomnade Snabbis Tussilago i våra liv. Hon ser ut att leka rottweiler i sin fina black-and-tan teckning. Det tog några dagar innan de gick att ha tillsammans, men nu kommer de fint överens.

Kaninisar i snön.

Kaninisar i snön.

Kaninerna har levt ett anarkistiskt liv, lösa i trädgården på baksidan huset. Äppelträden har farit illa, hallonbuskarna mejats med marken och gräsmattan blivit underminerad av lömska gångar. Vi har bestämt oss för att inleda året med att försöka hålla dem i buren i framtiden. Trots att de tittar på mig med ledsna ögon. Buren är ganska stor, med hage och två våningshus och allt. Jag hoppas att de förlåter oss.

Planen är att trädgårdens baksida ska bli användbar igen, en dag. Om äppelträden överlever vore det bra, tänkte vi, så vi har klätt dem med skyddande tyg i brist på bark. Just äppelträdsbark tycks vara en delikatess för kaniner.

Hoppa studsmatta kan man alltid göra. Den var så ishal att de inte kunde stå upp, men vad gjorde det?

Hoppa studsmatta kan man alltid göra. Den var så ishal att de inte kunde stå upp, men vad gjorde det?

Jösses vad mina söner börjar bli stora! Jag hänger inte med!
Vi har försett dem med varsin mobiltelefon (japp, det var en julklapp) och det öppnar onekligen dörrar mot friheten, med en liten trygg säkerhetslina att hålla i. Skönt att kunna nå varandra om det krisar.

Plötsligt en dag kom äldste sonen och meddelade att han tänkte gå ner till ån med sin kompis. Själv. Jaha. Man behöver verkligen inte mamma längre. Att kompisen lyckligt meddelade att han hade trillat genom isen på ån dagen före hjälpte inte riktigt modersnerverna, men det var bara att hålla god min, le och vinka.

Lillen å sin sida, han har ju velat vara stor sedan han var liten, liksom. Han går nu i första klass och vill ta bussen hem själv från skolan. En nätt resa på två mil. Nå, det var ju bara att bejaka hans goda vilja. Inte att åka helt själv, det går faktiskt inte. Men tillsammans med sin bror, ja, det kunde väl fungera. Det var bara att skaffa busskort och visa tillrätta första gången. Riktigt hönsmammigt följa efter bussen med bilen och hämta upp dem på busshållplatsen. Sedan kunde de ju detta och har åkt helt själv flera gånger.

Publicerat i Familjeliv 2015 och framåt | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar